Forgetmenot

Jag läste en intressant artikel i Damernas Värld som handlade om att inte prata sönder sitt förhållande. Att man ska låta tystnaden tala. Men då måste man vara lyhörd, annars kan ord förstöra om det faktiskt finns en kontakt som man inte riktigt är medveten om. Med andra ord är tystnaden lika med kroppsspråket, då man istället borde vara nära varandra. Att försöka skapa någon sorts kroppskontakt varje dag. Genom att ge en snabb kram i förbifarten, ge sig tid att hålla om varann, hålla i hand när man är ute och går, ge en eskimåkyss, sitta tillsammans i soffan och ligga tätt ihop innan man somnar uppnår man äkta närhet och djup förtrolighet. Visst är det så. Det hittade jag även bevis för lite längre fram i tidningen där man kunde läsa ett citat av Raquel Welch: "Själen kan också vara en erogen zon". Det ger mer samhörighet än att försöka prata igenom något som kanske istället bara förstör eller missuppfattas. Men samtidigt tror jag att det blir lättare att prata och är inte lika psykiskt påfrestande ju närmare man är varann fysiskt. Det blir ju inte precis lättare ju längre ifrån man är varann. Och därför borde man då göra närhet (den djupa kontakten) mer reellt genom fysisk kroppskontakt, även om man inte tror på det. Återigen nämner jag, kanske mitt egna ordspråk; så nära men ändå så långt ifrån. Är man tillräckligt nära spelar det ingen roll var man befinner sig rumsligt i förhållande till varandra. Närhet är inte bara närhet, det är inte bara att känna och kunna varann utan och innan - det är att bara vara med varann. Hur man sedan kommunicerar med varandra får man göra där och då.