Forgetmenot

Någonting är det. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är. Men något är det. Det känns som om jag inte skrivit på länge samtidigt som jag hela tiden gör det. Har verkligen velat och behövt skriva, men ändå är det något som hämmar mig. Jag kan komma på saker som jag tänker att jag ska skriva senare, men ändå blir det aldrig av. Om Gotlandsresan och allt kring det, om mitt framtida liv och alla funderingar hit och dit, om hur jag blev sexuellt trakasserad på bussen, killars oförmåga att växa ifrån sig själva, om små historier som man hittar på för sig själv av saker man ser och om skrivande överhuvudtaget - hur det kan utvecklas bara genom sig självt. Senast igårnatt eller kanske natten innan vet jag att jag dikterade ihop något som jag kände höll på att tänkas till något bra. Jag kunde ha gått upp och skrivit ned det men tänkte att jag kommer ihåg det tills imorgon, tills nästa gång jag sitter vid tangentbordet och ska få uträtta mitt skrivande behov . Gjorde jag det? Nej. Inte hur mycket jag än försöker komma ihåg. Nästa gång jag känner att något är på väg måste jag försöka övertyga mig om att jag genast borde skriva ned det istället för att tro att jag visst kommer ihåg. Såklart jag kommer ihåg; det är ju jag, mina tankar, det som kommer ur mig - det kan inte försvinna. Tjena mors, säger jag till mig själv. Jag skulle kunna hålla ett långt tal till mig själv, men det är nog förgäves tyvärr. Jag kan säga allt och ingenting; men lika mycket som jag har mig själv att skylla är det bara jag som kan tala. Om jag är mitt eget fängelse finns nyckeln någonstans där inne att finnas - annars skulle jag inte vara fånge...