Varför ska solen få lysa?
Jag drömde i natt som jag gjort så många gånger förr, mer eller mindre liknande med olika känslor. Att falla - flyga. Inatt hade höjden ingen betydelse, ingen rädsla fanns där förutom när jag kom i hög fart utan att falla med en utvecklade skärm ned och in i en lövbefriad skog. Jag parerade mellan trädstammarna för att inte krocka, det skulle ha varit döden, och jag fick tag i en stam med benen och snurrade runt som för att stanna farten. Jag föll flera gånger högt uppifrån och försökte hinna ikapp dem med skärmar, störtade ned mot vattenytan under mig för att leta efter silverprickar som jag hade hört någon säga, som om jag letade efter fiskar. Fart och hög höjd, men ingen rädsla.
En molande värk i hjärtat satte igång det allra första när jag vaknade.
När jag vaknade såg det ljust ut.
Blev förbannad.
Fall betyder ju sen förra inlägget en dröm med ångestkaraktär, flyga är något annat. Det symboliserar istället en längtan efter att komma upp, at höja sig över vardagens tristess.
Jag vet inte hur jag ska tolka drömmen, vet inte vad. Jag hade en riktig ångestattack igår, vilket inte var så skönt. Fördelen, och nackdelen, med att bo med någon är att man inte har utrymme att ha ångest, men när man är själv däremot ... Jag fick delvis mänsklig kontakt och närhet, det gjorde gott. Men desto värre när det försvann. Den karktär av ångest när man börjar överväga vilka självmordsmöjligheter det finns där man är - det är ångest. Man vet att man inte vill eller kan, fastän man vet att man själv tänker så. Att inte få plats i sig själv, ångesten tar över - man sätter sig i ett hörn under ett handfat, känner det blöta på sina kinder. Byter hörn, kippar efter luft och ger sig - ligger och bara skakar.
Solen skiner. Jag är jävligt förbannad. Varför ska den få lysa?
Kan äntligen se blått, kollar upp och vill ha svar från någon där ovanifrån. Varför jag? Varför ska just jag behöva få utstå outhärdlig ångest? För att jag finns till? Jag kan göra någonting åt den saken, om det är det Du vill. Men ge mig då ett svar!
Jag är jävligt arg på solen.
En molande värk i hjärtat satte igång det allra första när jag vaknade.
När jag vaknade såg det ljust ut.
Blev förbannad.
Fall betyder ju sen förra inlägget en dröm med ångestkaraktär, flyga är något annat. Det symboliserar istället en längtan efter att komma upp, at höja sig över vardagens tristess.
Jag vet inte hur jag ska tolka drömmen, vet inte vad. Jag hade en riktig ångestattack igår, vilket inte var så skönt. Fördelen, och nackdelen, med att bo med någon är att man inte har utrymme att ha ångest, men när man är själv däremot ... Jag fick delvis mänsklig kontakt och närhet, det gjorde gott. Men desto värre när det försvann. Den karktär av ångest när man börjar överväga vilka självmordsmöjligheter det finns där man är - det är ångest. Man vet att man inte vill eller kan, fastän man vet att man själv tänker så. Att inte få plats i sig själv, ångesten tar över - man sätter sig i ett hörn under ett handfat, känner det blöta på sina kinder. Byter hörn, kippar efter luft och ger sig - ligger och bara skakar.
Solen skiner. Jag är jävligt förbannad. Varför ska den få lysa?
Kan äntligen se blått, kollar upp och vill ha svar från någon där ovanifrån. Varför jag? Varför ska just jag behöva få utstå outhärdlig ångest? För att jag finns till? Jag kan göra någonting åt den saken, om det är det Du vill. Men ge mig då ett svar!
Jag är jävligt arg på solen.
Kommentarer
Trackback