Forgetmenot

Jag kände på mig att en urladdning var på gång, och den kom som en blixt från en mörk och länge mullrande storm. Något som jag inte trodde någon skulle behöva få veta har nu kommit i dager, och det var ångest bara det. Jag visste att om en skulle få veta, då skulle alla få veta - och jag hoppas att jag gjorde rätt om vem som förtjänade att få höra det först. Som bekant, säger man en sak till mamma vet snart hela familjen om det - på gott och ont. Min bästa kompis M och min andra, minst lika bra K. Sist men inte minst, min blogg. Det vill säga, jag själv. Jag vet att jag skrev det mellan raderna en gång, när det precis hade hänt och då jag var så inträngd i mig själv att enda alternativet var att gömma det någonstans där inne. En våldtäkt. Att äntligen kunna skriva, förstå och acceptera det. Men jag tänker inte acceptera att det, som mamma utryckte det, är något som bara händer. Att det är något som man får räkna med när man lägger sig i en säng med en kille. Som att man vill förminska skadan. Men då har man inte förstått. Den ångest, skam, skuld och förnekelse som man som tjej känner efter en våldtäkt fast hon inte ska behöva det - är oundviklig. Speciellt när det var någon man tyckte om. Någon som man absolut inte trodde något sådant om. Som kanske till och med kunde ha blivit en pojkvän, om det inte vore för att han förstörde det. Förstår överhuvudtaget inte hur man kan göra så, mot någon som man påstår sig tycka om. Antingen är man så dum att man inte fattar vad man gör och inte inser konsekvenserna av det (hur kan man inte göra det??) eller så gör man det för att man vill vara dum och göra ont. För det var ändå ett val, och han gjorde sitt. Ofrånkomligen. Går inte att ta tillbaka. Ingen förlåtelse i världen kan ta bort det. Det har fastnat i kroppen på en. Man har inte bara ett minne, kroppen har också ett - när den minns, stänger resten av. Att acceptera - det tog lång tid, för lång tid att fatta vad det egentligen var som hade hänt. Istället blir man av själva händelsen beroende av umgänget och för att bli av med det, genom att förneka. Först när jag kom ifrån började jag reagera på riktigt, men då var det nästan för sent. Kändes för sent. Bättre sent än aldrig - kanske därför som jag börjar reagera på nytt, ett och ett halvt år senare. Och inser vad fan det är som har hänt. Att ha den skulden till sig själv att man precis hade somnat, om man bara kunde ha förhindrat det ... Eller om jag inte ens sov?? Att man ändå inte sade nej eller gjorde motstånd! Nej, jag vet inte ... det är skulden som talar. Värst är den trygghet som våldtogs ifrån mig, att inte kunna eller vilja ha en pojkvän igen (tur att han inte var en pojkvän!) eller att ens kunna sova ihop med en kille igen - kunna lägga huvudet mot hans arm, känna värmen mot sin rygg och låta axlarna falla ned.

Enligt den nya sexualbrottslagstiftningen från 1 April 2005:

... Enligt den nya lagstiftningen utvidgas våldtäktsbrottet till att omfatta också de s.k utnyttjandefallen. Med detta menas fall där någon med en person genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning - eller annars med hänsyn till omständigheterna - befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Det innebär att gärningar som tidigare bedömdes som sexuellt utnyttjande istället kommer att kunna bedömas som våldtäkt. ...