Slutet av Prison Break
Jag har sett det sista avsnittet av Prison Break, äntligen. Så sorgligt, men ändå så bra ... Älskar det! Dra åt helvete alla de som har sagt att det är en evighetsserie som aldrig tar slut och som gav upp i andra eller tredje säsongen. Prison Break is teh shit! Och jag var med ända till det tappra slutet. Allting knöts ihop så bra också. Alla som förtjänade det fick det bra, och T-bag kom tillbaka dit han hörde hemma. Generalen som var hjärnan bakom mordet som han satte dit Burrows för fick sitta i elektriska stolen, som Burrows lyckligtvis fick avbryta när han satt där i början. Sorgligt bara att Sara inte fick leva med sitt barns far, efter allt de gått igenom tillsammans ...
Det skrev jag när jag hade sett det sista avsnittet av Prison Break förra veckan. Men jag tänkte att jag skulle se den sista filmen efteråt också, The final Break innan jag skulle tillägna Prison Break mitt sista inlägg. Man skulle mycket väl kunna sluta se där det slutar, vilket kanske är det lyckligaste slutet. Men är man ett Prison Break - fan som jag, ser man det - helt klart. Men som sagt, det slutar ju som det slutar - så man vet hur det slutar fastän man ser The final break. Men sanningen är en annan ... Filmen är som det låter Michaels sista rymnngsförsök, då Sarah blir dömd att sitta i fängelse i 25 år till livstid för mordet på hans mamma. De kommer och hämtar henne när de dansar på deras bröllopsfest, efter att de hade gift sig på en strand. De får det dessutom till att låta som att det är enda sättet att komma åt de andra också, genom att låta det gå ut över Sarah. Jag fick en liten klump i magen när det visades vara slagsmål igen när hon satt där i kvinnofängelset. Men lyckligtvis var det bara en och en halvtimmes lång film, så man plågas inte för länge. Desto mer över slutet ... Så sorgligt när Michael offrar sig för att hon ska lyckas rymma. Det var väl något man nästan förväntade sig att se, sanningen om hur han egentligen dog - kändes att det var för lätt att han skulle dö av bara hjärntumören. Tur att de hann gifta sig och känna sig fria tillsammans en liten stund i alla fall ...
Nu känns det konstigt; är lättad och exalterad, ledsen och glad samtidigt. Frågan är om man skulle uppskatta serien om man skulle se den andra gång - spänningen är ju ändå a och o. Men den borde vara lika bra för det, den är ju så genomtänkt och välgjord. Det tänkte jag på när jag såg The final break, att ingenting är ju någonsin ett misstag om det inte är tänkt att vara det. Sen har man ju såklart gett karaktärerna hinder och motstånd, men det är ju en självklarhet till spänningen. Och hopplösheten som finns med, speciellt rörande var det i The final break när han inser vad Sarah får utstå i fängelset och man kunde se en något mjukare sida av honom när han plågas av sorg. Också hennes sorg när hon lämnar byggnaden utan honom är uppenbar. Sorgligt ...
Love!
