Forgetmenot

Paulo Coelho som jag bloggat om förut, tänker jag återigen hylla. Nu för hans bok Veronika bestämmer sig för att dö, vilken jag läste för ganska länge sedan nu. Jag har inte fått något tillfälle, men nu kom den på mina tankar igen och kräver att jag måste berätta om det. För även om jag kände då att det inte var den bästa och roligaste boken jag läst av honom, så är det den mest kontroversielle av dem alla.

Boken handlar om Veronika som, precis som det låter, bestämmer sig för att dö. Istället för vad hon tror är helvetet, vaknar hon upp på Villete: ett mentalsjukhus. Jag hade innan jag läste boken hört berättats att den skulle handla om Veronika som bestämmer sig för att dö, men som vaknar upp och får reda på att hon bara har fem dagar kvar att leva. Från att förstå att hon trots allt inte misslyckats med sitt självmordsförsök till insikten att varje ögonblick man lever är ett resultat av ett medvetet val mellan liv och död - lär hon sig under tiden på Villete.
Men under min tid när jag läste boken märkte jag att fokus inte låg på historien, även om det bygger på den i allra högsta grad. Paulo Coelho fick, tre månader senare efter hennes uppvaknande på Villete, höra berättelsen om Veronika och han kunde först då skriva boken om henne eftersom det hade betydelse för honom. Han brann för att berätta om henne just för att han själv blev inspärrad på mentalsjukhus i Rio de Janerio som ung av sina föräldrar, och det tre gånger (1965, -66 och -67), på grund av sina författardrömmar, vilket inte ansågs som lämpligt då. Sista gången han kom ut därifrån lovade han sig själv att han en dag skulle skriva en bok om ämnet, men att för det andra inte yttra sig om saken förrän hans föräldrar var döda. Han ville inte såra dem, eftersom de anklagade sig själva för vad de hade gjort (alltså antagligen när han hade hunnit bli författare, och stor). När han första gången fick höra om Veronika förstod han att han nu hade möjlighet att skriva om det utan att bryta sitt löfte.

På det sättet Paulo Coelho benämner sig själv och förklarar allt detta i ett kapitel av boken tror jag honom, även om det lika gärna skulle kunna vara ur ett metaperspektiv och ännu ett mästerligt sätt att berätta. Det som är så fantastiskt med Paulo Coelho är hur han använder sig själv och sitt författande i sitt skrivande av sina böcker, dels i den här boken där han ger av sig själv genom ett (ju) känsligt ämne, dels i Zahiren av sig själv som författare, men också i alla andra utlämnande och insiktsfulla böcker.

Fokus ligger på historien om Veronika, om livet inne på ett mentalsjukhus men också om livet så som man som människa lever det. Han ifrågasätter vad som egentligen är det normala och vad galenskap är i kontrast till sin motsats. Som att det är den som ger upp sin vilja att gå sin egen väg för att anpassa sig som är sinnessjuk, och inte tvärtom. Det är i sig nedbrytande, och Coelho berättar informativt om sina egna iakttagelser inifrån ett mentalsjukhus och genom flera personer samtidigt i boken, speciellt läkaren i historien som forskar om vitriol och använder Veronika i sitt experiment, som är av betydelse för andra människor där inne. Jag fängslades dock mest av karaktären Eduard, en väldigt stark karaktärsskildring som man skulle kunna dra en parallell till Coelho själv, som ses som schizofren på vårdanstalten men som man lär känna bättre senare i boken och inser vem han är och hur han blivit så.

Det största och det mest viktigaste han lyckats med genom boken är att den delvis medverkade till den brasilianska lag som gick igenom mot tvångsintagning på mentalsjukhus. Coelho medvetandegör den psykiatriska verkligheten med sin bok, som att man lägger in personer utan någon större anledning (läkaren som lade in honom själv ifrågasatte inte hans föräldrar när de ville låta lägga in honom), att elchocker är vanligare än vad man tror som en behandlingsmetod och insulinbehandlingar som lägger kroppen i koma för att kunna tillfriskna fortare, tror man. Mer sjukt än sjuka människor. Jag gillar den filosofiska biten bättre, men tycker att det är minst lika viktigt att framhålla den fysiska aspekten av det psykiska. De människor som till trots inte kan tillgodose det psykiska måste få konkret fakta. 

Boken måste läsas i sin helhet för att kunna ta till sig den. Den är något att ta till sig.