Forgetmenot

Härom veckan uppkom en livlig diskussion om ämnet teater, osynlig sådan, vilket i sin tur ledde in på Anna Odell (som iscensatte en psykos för att som konstverk visa det så som psykvården är). Osynlig teater i sig tycker jag är en av de bästa metoderna för att skapa teater. Teater för mig är att vara nära livet, jämfört med verkligheten självt där man nästan gör mer teater än i teatervärlden. Man går runt i sin egen bubbla, vågar inte mötas eller prata om svåra saker och gör allmänt mer teater som att gömma sig bakom sig själv. Att göra teater kräver tilllit redan från början, annars kan man lika gärna lägga av - det var i sådana termer som diskussionen löpte. Och det är intressant, nyttigt - att kunna tala om det som i praktiken händer. Osynlig teater är som sagt att spela upp något utan att publiken vet om att det är teater. Det är också ett av de mest effektiva sätten att få människor att stanna upp och tänka till, att låta dem tro på det de ser och beröras av det. Som i fallet om Anna Odell. Många tyckte att det hon gjorde var fel, och andra gillade hennes idé. Jag är en av dem. Jag beundrar hennes mod och styrka. Det heter inte allt för konsten för ingenting. De som säger något annat har inget att säga, anser jag. För då vet dom ingenting. Hon använde sig av sina egna erfarenheter för att dels få folk att stanna till där på bron, dels för att öppna en del av slutenvården för allmänhetens ögon. Hon gjorde det i god tro, hade kontaktat advokat redan från början när hon lade fram projektet för sina lärare på konstfack. Inget brottsligt, men ändå medveten om att konsekvenser blir det. Det är mod. Att kunna offra sig själv för konsten på det sättet, att hon fick domen att betala 50 dagsböter á 50 kronor är en småsak järmfört med det hon utsatte sig själv för "igen" - då hon i stort sett iscensatte en tidigare liknande gång i sitt liv. Hon har själv sagt att man som konstnär inte står över lagen, man är precis lika ansvarig som alla andra - även om man som konstnär tar sig själv friheten att röra sig i gränsen till det tillåtna och förbjudna - men det är ju så det ska vara, så länge man är medveten och kan stå för det man gör. Att sedan jämföra det hon gjort jämfört med något annat brott är bara dumt, det kunde ha varit på riktigt. Det händer på riktigt! Som om det skulle vara brottsligt att vara psykiskt sjuk? Därför så bra att man som i osynlig teater blir uppmärksammad så att man vet att det faktiskt håller, att hjälpen finns och kommer. Det är inte alltid det fungerar, som till exempel en misshandel ute på stan i folkvimmel. Vem stannar egentligen upp, istället för att bli rädd och bara gå förbi? Anna Odell sökte ju upp de personer som stannade och hjälpte henne på bron, vilka sade att de inte alls tog illa vid sig och istället tyckte att det var bra att de nu vet att de har förmågan kunna stanna och hjälpa till. När hon i en intervju fick frågan om hon aldrig var rädd under utförandet, så svarade hon att det var ett stort hinder att ta sig över från att veta att "ska jag göra det är det nu" till att faktiskt göra det. Men när hon väl gjorde det så slutade hon känna efter för att klara av det. Och det är en grej som jag brytt mig med, är teater att tänka/känna i det man gör eller att "skölja" av sig hämningar? Ett tag här kände jag mig tom på allt, till och med mig själv, och jag tog varje dag som den kom med improvisationsövningar och allt vi hade. Men om det riktiga teaterarbetet går ut på genomförandet av agerandet, vad är det då jag vill åt - det innan, bara skriv - textprocessen? Det är en blandning, helt klart. Det svarar jag på likaså som jag tror att någon annan skulle förklara det. Speciellt i osynlig teater kommer man nära det riktiga, och det är ändå riktiga känslor man leker med i teater. För jag vet ändå att jag kan, jag vill, praktisera livet genom teater. Anna Odell sade i samma intervju att det förut var svårt att prata inför folk, men att hon nu efter allt medieuppbåd vuxit in i det. Ja, visst är det svårt att prata om sådant som folk inte vet något om. Det var antagligen något bra för henne personligen eftersom hon nu kan prata om det och veta att hon blivit hörd på det hon vill säga och låta folk få veta. Hon tar ändå upp ett viktigt ämne ur alla aspekter, och det är nödvändigt. Psykvården är något som måste förbättras, och det kan det bara göra om samhället är medveten om det. Tyvärr är det som det låter, slutenvården är för sluten. Vi måste öppna upp för att det ska kunna fungera och att människor ska må bra. Slutenvård hjälper ingenting, det är bara en form av kontroll av människor. Lika mycket som hon inte ångrar sig, lika mycket skulle jag göra det samma som hon.