Forgetmenot

Just nu ligger jag i min egen säng, efter en lång dag. Vaknade till en dag som bådade gott, tidigt och var inte alltför trött fastän jag hade somnat minst lika sent som de två föregående dagarna av för mycket tankar, fick frukost på sängen och det var inte ett moln på himlen. Snön låg vit och gnistrande. Det första vi gjorde var ett genomdrag på vår andra akt för att kunna göra ett genrep efte lunch. Genrepet började med att jag på direkten sade fel namn i min första replik som jag startade upp med, men ingen större skada skedd, och jag var som bekant mycket mer nervös då än vid föreställningen en timme senare. Ett genrep är dock bara en, som det låter repetition - den sista innan föreställning. Vid genrepet ville vi ha publik som vid förra gången då vi lärt oss att det är nyttigt på alla sätt och vis, så teatertvåorna fick äran att titta på. Som sagt, jag vet inte om det är för att man spelar det första gången för publik eller om det beror på att det är en mindre publik som man vet vilka dem är och att det verkligen känns som att det är riktat till dem - som gör att jag är mer nervös då än vid föreställning. Då har man en större publik som man spelar för, och det blev framförallt mörkare i rummet. Det var lite svårt att ta regi idag, samma dag som uppspel. Man vill ju ändå öva in det i kroppen så att man minns, mycket sjå var det med bara replikerna. Men det gick, om jag får säga det själv, jävligt bra. Vid föreställningen satt allt som en smäck, och jag blev lite förvånad själv över mitt spel när jag på slutet skulle avslöja mig som den psykopatiske mördaren då jag inte var lika arg som på repetitionerna och istället lite melankolisk. Jag hoppas att jag kunde ta emot hans regi trots allt och att han såg det, för han är verkligen jättebra och vet vad han håller på med. Jättekul var det! Ville bara in och göra om allt igen när jag och min roomie hade gjort vår sista scen tillsammans, speciellt psykopatscenen, mohaha. Leka med mitt sista offer som jag inte hann döda, bara skrämma lite med en tejpad kniv. Kändes nästan lite för mycket där och då, varken tanke eller känsla hann jag observera en kort sekund i förvandligen från polis till psykopat, bara precis där och då. Häftigt! Sedan kändes det konstigt, lättnad men ändå tråkigt att det äntligen var över. För shit, vad vi har tränat. Den här sista akten där jag hade mest text som jag fick in på bara en vecka - det är en bedrift. Man har ju lärt sig en hel del; hur jag lär mig in text, hur man fungerar i grupp och hur viktig den är och att man måste engagera sig när man är i en. Det är inte alla som har ansträngt sig lika mycket, vilket har sinkat en själv. Sedan kändes det ännu konstigare, kunde inte tänka mig att jag några timmar senare skulle ligga i min egen säng hemma. Ville nog inte åka hem riktigt. Kom dock på tåget, satt och läste hela resan på min bok Tusen strålande solar, som jag nästan äcklades över av den hemska historien. Pappa kom och hämtade mig på centralen, lagade mig varma mackor och har nu sagt godnatt. Det gör jag också, det var en grym dag idag!