Dagar i livet
Fina dagar med pojkvännen har varit livet. Vi åkte pulka och lekte i snön som små barn, när vi var hos hans syster. Man måste ju behålla barnsligheten inom sig, men ändå har jag vuxit och känner mig bra för en gångs skull. Det kommer och går med ångest som vanligt, men han finns där och håller om mig när det blir för tungt. Kärlek. Skrivandet har släppt, och jag känner att jag är på gång. Men fortfarande finns det något, en liten detalj, som saknas vid offer och ordealbeslut. Men jag oroar mig inte längre, jag tror på att det kommer att komma som N säger mig att jag ska tro på. Att jag har det inom mig. Vad skulle jag göra utan honom? Jag har två gånger sen en en, eller kanske dessa två veckor tillbaka, drömt om att jag ska söka till mimhögskolan och glädjen och tryggheten i och med det. Åh, jag ska researcha lite mer om det, men just nu så känns det rätt.
Idag är det handledning igen, i grupp dessutom, så det har varit kul att läsa hur långt de andra har kommit. En person har precis hoppat av fick vi reda på igår, för att han inte fick csn stöd. Han var med i vår grupp, så en text mindre till att läsa till idag vilket jag i och för sig tycker är skönt med mindre stress, men tråkigt. Han var trevlig, och hade intressanta tankegångar. Så en timme framåt måste ag fokusera på texter, och sen till karolinska instituet med N, för att en kompis till honom pluggar psykolog och behövde försökspersoner till nåt minnestest om jag har uppfattat det rätt.
Fina, upptagna dagar - är det det här som kallas livet? Ja. Jag kan inte gå tillbaka härifrån nu, det är helt omöjligt. Det får bara gå framåt. Men behöver få stanna upp ibland i alla fall, och känna efter hur det känns. Terapin är behövlig, men jag får inte tillåtelse att trappa ned på medicinen ännu pga att den här depressionen var något mer och satte sig djupare, än den förra och första sorten, när jag blev lämnad av en pojkvän. Min barndom och hur den var pratar vi en del om nu för tiden, och vad som har gett mig men. Tur att jag har en sådan fin pojkvän och relation nu, där vi båda är trygga med varann dessutom. Men min inneboende rädsla, jag är rädd för den att den kan komma ivägen för oss. Jag försöker verkligen, men av allt det jag vart med om så är det svårare ibland. Jag kan inte komma ifrån det.
Idag är det handledning igen, i grupp dessutom, så det har varit kul att läsa hur långt de andra har kommit. En person har precis hoppat av fick vi reda på igår, för att han inte fick csn stöd. Han var med i vår grupp, så en text mindre till att läsa till idag vilket jag i och för sig tycker är skönt med mindre stress, men tråkigt. Han var trevlig, och hade intressanta tankegångar. Så en timme framåt måste ag fokusera på texter, och sen till karolinska instituet med N, för att en kompis till honom pluggar psykolog och behövde försökspersoner till nåt minnestest om jag har uppfattat det rätt.
Fina, upptagna dagar - är det det här som kallas livet? Ja. Jag kan inte gå tillbaka härifrån nu, det är helt omöjligt. Det får bara gå framåt. Men behöver få stanna upp ibland i alla fall, och känna efter hur det känns. Terapin är behövlig, men jag får inte tillåtelse att trappa ned på medicinen ännu pga att den här depressionen var något mer och satte sig djupare, än den förra och första sorten, när jag blev lämnad av en pojkvän. Min barndom och hur den var pratar vi en del om nu för tiden, och vad som har gett mig men. Tur att jag har en sådan fin pojkvän och relation nu, där vi båda är trygga med varann dessutom. Men min inneboende rädsla, jag är rädd för den att den kan komma ivägen för oss. Jag försöker verkligen, men av allt det jag vart med om så är det svårare ibland. Jag kan inte komma ifrån det.
Kommentarer
Trackback