Forgetmenot

Är tillbaka i skolan. Jag kommer in genom dörren och ser klassen redan sitta ned medan läraren skriver på tavlan. Vi sätter oss bredvid varandra, han närmast väggen. Jag ser inte hans ansikte men vet vem det är. Jag har ett tomt pappersark framför mig och förstår att jag borde skriva ned det som står på tavlan. Men det är svårt, jag förstår inte vad siffrorna säger. Jag känner mig dum. Läraren viftar med en pekpinne och förklarar det han nyss gick igenom ännu en gång. Jag vänder på huvudet och ser en kompis som jag brukar skratta med. Hon räcker ut tungan en gång och riktar sedan koncentrationen framåt igen. Det förstår jag inte. Pennan glider ur fingrarna, vet inte om jag ska försöka förstå det läraren säger eller plita ned siffrorna. Jag känner mig maktlös, viktlös. Huvudet blir tungt, jag klamrar mig fast vid bänken och försöker hålla mig upprätt. Lärarens malande blir till ett mummel och synen försämras. Trodde att det skulle bli klarare om jag skakade på huvudet men det hade motsatt verkan. Jag var övertygad om att jag skulle svimma vilken sekund som helst om jag inte redan var i ett medvetslöst tillstånd. Men så fick jag en skymt av en kille som kollade nyfiket på mig. Läraren hade stannat upp i en mening och märkte att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. Jag kände mig utpekad och valde istället att gå därifrån, när jag ställde mig upp svängde det till ordentligt och höll på att falla omkull. Han kom fram och hjälpte mig att komma ut och sätta mig på bänken utanför. Han frågade hur jag mådde, satte sig på knä och sade att det inte var mycket kvar av skolåret, att jag skulle kämpa vidare. För du är bra, du kan! sade han. Vill ju inte att det ska gå utför för dig. Han tystnade, lutade pannan mot min som för att överföra sin kunskap och genialiska förmåga till mig. Han gav mig en puss på munnen och förklarade att han måste in och bli klar med lektionen. Jag kunde inte röra på mig, vad är det som händer kunde jag bara tänka. Varför gjorde han så? Varför kommer ingen och bryr sig om mig? Mina kompisar som satt där inne, Han som skulle föreställa vara min pojkvän, vem var han? Jag trodde att jag visste vem det var, men utseendet förändrades från det att vi steg innanför dörren till att jag satt utanför klassrummet. Varför kom ingen, var fysiken så mycket viktigare? Och då kom samvetskvalen att jag skulle missa viktiga fakta. Ett par killar kom fram till dörren och knackade på, de ville prata med läraren. Han sade att han inte hade tid just nu och bad dem att komma tillbaka senare. När han sköt upp dörren lite mer för att kolla till mig fick jag syn på samma kille som hade tittat nyfiket på mig tidigare. Nu såg han uttråkad ut och ville nog mest bara därifrån. Innan läraren stängde till dörren ordentligt hörde jag honom säga till klassen att han tänkte se till mig var femte minut så att jag inte försvann, men att det kanske vore bra om någon kunde gå ut och ta hand om mig om inte annat. Jag blundade för en stund och kände mig stark nog att kunna resa på mig. Jag skulle då inte sitta här och vara lydig, lite orolig gör ingen illa. De brydde sig ändå inte. Så därför gjorde jag det och försökte ta mig upp för trappan till skåpen. När jag hade kommit högst upp såg jag dörren öppnas där nere och hörde klassen välla ut för att snart vara ikapp mig i trappan. Jag hann öppna trappdörren innan några gick förbi mig. Jag hade fokus på soffan bakom brandsläckaren. Där kunde jag sätta mig för att vänta in om någon skulle komma fram och undra om jag ville ha sällskap. Ingen kom. Inte kompisarna, inte pojkvännen. Men läraren, han var i flykten till en annan lektion och på vägen försökte han få med mig och sade att nu skulle han hjälpa mig till sjuksystern. Men nej, jag stretade emot, jag ville inte. Han fick inte med mig och jag var åter igen ensam. Så jag gick ut på balkongen. I alla drömmar flyter tid och rum ihop och kan förändras på ett ögonblick. Så dock i även den här. Plötsligt befann jag mig på samma balkong, men på markplan där det fanns en fotbollsplan där spel höll på. Det såg nästan ut som en annan, tidigare skola jag gått på. Förstod inte vad jag gjorde där eller vad jag var menad att göra. En kvinna kom upp bakom mig och började fråga hur jag mådde. Vad visste hon om det? undrade jag. Och varför frågar hon? Hade det något med läraren att göra, hade han sagt något? Kvinnan hade böcker och ett anteckningsblock i famnen. Skulle hon analysera mig? Nej, jag tänkte inte svara henne. Men på något sätt hade hon därefter ställt oskyldiga frågor som jag såklart hade svarat på och mitt i så berättade jag att läraren hade pussat mig. Hon nickade och skrev något i anteckningsblocket. Då blev jag på min vakt igen. Och struntade i att drömma vidare antagligen. Mer minns jag inte.