Halv människa
Att blogga betyder för mig att få skriva. Få skriva ned mina tankar, stora som små, betydelsefulla eller inte- vilket kan komma att bli till grund för en framtida bok eller liknande. Något jag tänkt på mycket men inte fått sätta ord på som text än, är betydelsen av en skilsmässa.
Skilsmässa= upplösning av ett äktenskap; det att lämna någon tillfälligt eller varaktigt. (Enligt Svenska Akademins ordlista över svenska språket)
Med äktenskap följer oftast barn. Man ska aldrig skaffa barn med någon om man inte är säker på att man vill leva med personen i fråga i resten av sitt liv. En skilsmässa är aldrig bra. Man ska inte tro att det är lättare att skilja sig ju äldre barnen blir, att de skulle bry sig mindre. Tvärt om. När föräldrar har småbarn är det såklart de som lider mest när de inte får se barnen växa upp, det blir bara den ena föräldern som får vara med när de tar sina första steg, tappar sin första tand o.s.v. Barnen själva är för små för att förstå vad som händer och deras förmåga att leva i nuet gör så att de inte saknar den andra föräldern så mycket. Jag fick leva i 17 år innan min familj splittrades. Ja, familjen splittras. Det är sant att jag fortfarande har en mamma, pappa och en lillebror, men det som utgör en familj är banden, relationerna mellan familjemedlemmarna. Om relationen mellan föräldrarna bryts och förändras förändras även banden mellan alla. Synen på sina föräldrar förändras, syskonbandet kanske också förändras i och med att alla är individer och har olika tankar och känslor om det som hänt. Ingenting blir som förut. För mig betydde det att de gick åt två håll, visste inte om jag skulle minnas minnena om mamma med mamma och de om pappa med pappa. Det kändes som tabu att nämna den andre i den enas sällskap när de själva hade en iskall tystnad mellan sig och använde sig av mig och brorsan som budbärare. Minnen slets isär och det gjorde inte saken bättre att de började slita ur foton ur album. Det som också slets ifrån mig var min barndom, allt jag hade haft med mig tills detta hände. Var det fel? Skulle jag inte ha kvar barndomen? Att kunna gå vidare med livet var otänkbart, utan en trygg hamn att alltid kunna komma tillbaka till när man än ville. (Enligt psykologins grunder är barn i krypåldern som är trygga mer intresserade av att utforska världen än de som inte känner sig lika trygga. Om de vet att föräldrarna vakar över dom och känner sig säkra blir de mer hungriga på att lära känna omvärlden än de barn som inte känner att föräldrarna bryr sig så mycket. De blir i stället mer intresserade av att fånga föräldrarnas uppmärksamhet.) Jag satt fast i en tomhet mellan barndomen och framtiden och var inte säker på att jag ville komma därifrån. En liknande jämförelse kan dras till om man skiljs från sin älskade som man lärde sig vara trygg med. Att det försvinner och lämnar en i chocktillstånd. Hur ska man gå vidare om man inte vågar tro på att trygghet finns i kärlek? Ska man verkligen tro på det igen, om man vet att man redan haft det bästa?
Hur ska man förklara för en annan männsika att man själv har blivit halv?
Skilsmässa= upplösning av ett äktenskap; det att lämna någon tillfälligt eller varaktigt. (Enligt Svenska Akademins ordlista över svenska språket)
Med äktenskap följer oftast barn. Man ska aldrig skaffa barn med någon om man inte är säker på att man vill leva med personen i fråga i resten av sitt liv. En skilsmässa är aldrig bra. Man ska inte tro att det är lättare att skilja sig ju äldre barnen blir, att de skulle bry sig mindre. Tvärt om. När föräldrar har småbarn är det såklart de som lider mest när de inte får se barnen växa upp, det blir bara den ena föräldern som får vara med när de tar sina första steg, tappar sin första tand o.s.v. Barnen själva är för små för att förstå vad som händer och deras förmåga att leva i nuet gör så att de inte saknar den andra föräldern så mycket. Jag fick leva i 17 år innan min familj splittrades. Ja, familjen splittras. Det är sant att jag fortfarande har en mamma, pappa och en lillebror, men det som utgör en familj är banden, relationerna mellan familjemedlemmarna. Om relationen mellan föräldrarna bryts och förändras förändras även banden mellan alla. Synen på sina föräldrar förändras, syskonbandet kanske också förändras i och med att alla är individer och har olika tankar och känslor om det som hänt. Ingenting blir som förut. För mig betydde det att de gick åt två håll, visste inte om jag skulle minnas minnena om mamma med mamma och de om pappa med pappa. Det kändes som tabu att nämna den andre i den enas sällskap när de själva hade en iskall tystnad mellan sig och använde sig av mig och brorsan som budbärare. Minnen slets isär och det gjorde inte saken bättre att de började slita ur foton ur album. Det som också slets ifrån mig var min barndom, allt jag hade haft med mig tills detta hände. Var det fel? Skulle jag inte ha kvar barndomen? Att kunna gå vidare med livet var otänkbart, utan en trygg hamn att alltid kunna komma tillbaka till när man än ville. (Enligt psykologins grunder är barn i krypåldern som är trygga mer intresserade av att utforska världen än de som inte känner sig lika trygga. Om de vet att föräldrarna vakar över dom och känner sig säkra blir de mer hungriga på att lära känna omvärlden än de barn som inte känner att föräldrarna bryr sig så mycket. De blir i stället mer intresserade av att fånga föräldrarnas uppmärksamhet.) Jag satt fast i en tomhet mellan barndomen och framtiden och var inte säker på att jag ville komma därifrån. En liknande jämförelse kan dras till om man skiljs från sin älskade som man lärde sig vara trygg med. Att det försvinner och lämnar en i chocktillstånd. Hur ska man gå vidare om man inte vågar tro på att trygghet finns i kärlek? Ska man verkligen tro på det igen, om man vet att man redan haft det bästa?
Hur ska man förklara för en annan männsika att man själv har blivit halv?
Kommentarer
Trackback