Forgetmenot

Jag gillade verkligen inte killen som började komma in häromdagen. Sjuksköterskan Sofia är jättegullig, hon kommer med ny sjukhusskjorta och byter om bandet runt droppet efter det att jag duschat. Kommer med alvedon brustablett, och uppmuntrar en till att ta små klunkar. Jättesöt! Men han däremot, som jag fortfarande inte vet namnet på, Martin tror jag, är helt odräglig. Jag förstår verkligen inte hur jag kunnat tycka så illa om honom, redan från början. Jag vet att jag klagade på när pappa var här igår eller när det var, tidsperspektivet glider undan här, att han kom in med två stora alvedon tabletter. Han trodde alltså att jag skulle kunna svälja dem! Tyckte han verkade dum i huvudet helt enkelt, om man gör så mot en som lider av körtelfeber. Han kom till och med in en gång när pappa var här, (tjatade om dricka eller mat) och pappa sade det att jag inte kan svälja någonting som det är nu med sjukdomen. Och han vände sig om i dörren och sade, jo jag vet jag har själv haft körtelfeber. Ännu dummare än vad jag trodde, med andra ord! En gång kom han och sade det att de hade en metod att man kan avdomna halsen, så att man ska ska kunna svälja. Jag tyckte det lät jättekonstigt och läskigt redan då, det är ju ändå kötlarna som är i vägen. Och jag diskuterade det med mamma precis när Sofia kom in i rummet som undrade vad det var vi pratade om. Hon dementerade förslaget hårt. Imorse väckte han mig med att han skulle ta blodprov på mig, så han satte sig på en pall bredvid sängen med nål och band. Bandet knöt han åt hårt runt överarmen på mig, och sedan börjar han slå på mig, från armvecket och nedåt. Han hade väl sina skäl, men jag överdriver inte. Han slår och slår, jag är knappt vaken, och han bara fortsätter. Inte att det gör ont eller så, men situationen är så absurd att det snarare blir komiskt och att jag under dagen börjat gilla honom bara för det. Jag skrattar bara jag tänker på honom. Han påminner om en person som fanns i mitt liv, dessutom. Nu när mamma har varit här, har jag duschat och äntligen tvättat håret efter många dagar, och Sofia lossade mig från droppställningen så jag slapp den. Hon försökte, innan jag skulle in i duschen, sätta in ett nytt dropp på mig i den andra armen för att den andra kliade och värkte. Hon försökte få in den precis på huden där han hade gjort blodprovet imorse, vilket gjorde lite ont, plus att hon inte hittade rätt. När jag skulle ringa på henne igen, för att hon skulle försöka en än gång, var det han som stegade in - stor som han är - och sade att de helst inte vil stoppa in ett nytt dropp på mig för att de inte hittar och att jag verkar må bättre. Jag gick med på det, helt klart, och han tog bort droppanordningen i mitt vänstra armveck. Kolla bort nu sade han, vilket jag redan hade gjort, och jag väntade på smärtan att bli av med det. Jag kände ingenting, trodde att det satt en nål i mig, men tydligen var det bara ett litet böjligt plaströr som satt inne i mig. - Som han förklarade, jag blev så lättad av både det och bristen på smärtan av borttagandet av det att jag skrattade rakt ut av lättnad. Strax därefter säger han att han åtminstone gjort en sak rätt idag, rätt framför både mig och mamma, haha. Han är för rolig. Klantig sjukskötare eller vad? Han blev nog glad att han lyckades få mig att vilja ha mat, och han tog in en stor kanna med äppeljuice till mig. Ja, vad ska man tycka? Snäll, inte den mest erfarna sjukskötaren och skrattretande i hela sin person, både positivt och negativt. Själv mår jag mycket bättre också! Tack och lov. Men nu är det jag som får bälja i mig juice och vätska när jag inte längre har någon dropp. Toaletten nästa!