Sjukhusupplevelser
Jag ligger på sjukhus med dropp, och det har varit ett par djävulska dagar. Fortfarande är. Halsen är så svullen och körtlarna ligger i vägen för både mat och dryck. I torsdags morse när jag inte ens fick ned vatten hemma insåg vi att jag skulle behöva vård för att klara av sjukdomen. Så mamma beställde ambulansstransport och så åkte vi in till akuten. Lång dag där med mycket väntan, läkaren som tog hand om mig där hette Sofia och hade också haft körtelfeber för inte så länge sen. Jag fick på mig dropp, vilket var lite läskigt - jag som hatar nålar. Jag kom upp på avdelning 33 som hade jättegulliga sköterskor, verkligen. Inte lika gulliga patienter som jag delade rum med, tre stycken. En gubbe och två tjejer. Finns inte så mycket att göra än att tjuvlyssna, det går inte att undvika med bara skynken emellan varandra. Tjejen som låg precis bredvid mig spydde och höll på för fullt, stackarn. Jag fick reda på av telefonsamtal som hon före under kvällen att hon hade haft problem med huvudet, att hon tagit ryggmärgsprov (vilket ju är ett tecken att man har/får cancer) och att nu fåt läckage i ryggmärgen. Därav illamåendet. Jag var rädd först att jag skulle kunna bli smittad av något annat på kuppen, men det behövde jag inte vara av henne. Inte heller den andra tjejen som kom in efter mig som hade känt sig bortdomnad. Gubben låg i sitt hörn och hummade vältaligt ibland, och var den första att lämna och fick åka hem dagen efter. Tjejen som kände sig bortdomnad fick som förklaring att det var psykiska besvär, eftersom de inte hade hittat något i proverna de tagit. Jag och mamma hade dessutom på kvällen uppfattat när hon räknade upp vad hon var allergisk för och vad för medicin hon tar, att hon sade någon tablett för depression. Antagligen biverkningar av det. Mest tycker jag synd om den andra tjejen som verkligen plågades och som jag inte vet vad som hände med. Gubben var först ut för att få åka hem, sedan den bortdomnade tjejen och så jag. En efter en försvann vi, jag håller tummarna för tjejen att hon inte råkar ut för värre. Konstigt egentligen, jag som aldrig ens fick se hur hon såg ut.