Kameran älskar mig
Jag vaknade abrupt imorse av en mardröm. Hela natten var full av mardrömmar, eller var kanske snarare en enda lång mardröm. Som att alla här på skolan hatade mig, inklusive Kave som jag försökte undvika på grund av skuldkänslor och skam. De pratade skit om mig och anklagade mig för att vara och göra sådant som inte ens stämde. Jag kände mig verkligen sårad, skadad när jag gick därifrån i vetskap om att det var hon som pratade skitsnack när hon anklagade mig för det. Jag åkte till och med pendeltåg och såg hur ett annat tåg kom framrusande rätt mot mig. Det blev en krock, jag skrek av fasa men dog inte. Dessutom fick jag mitt hår avklippt vid nacken, och jag brydde mig knappt. Det är vad jag nu tycker är mest skrämmande, när jag tänker tillbaka på nattens ångest. Fasan över att komma till ett skede där man inte längre bryr sig. Där vill jag aldrig hamna. Därför tror jag att dessa drömmar bottnar i en mer realistisk fasa över min nuvarande tillvaro och att den kanske kan ta slut. Att det är för bra för att vara sant. Som om jag måste hålla modet uppe samtidigt som jag inte vill visa något som inte är jag åt varken det ena eller andra hållet - att jag är för glad eller inte alls. Någonstans i mitten gömmer sig kanske likgiltigheten och hotar...
Senare idag fick jag höra lite trevligt. Jag tog det som en komplimang, jag insuper och ifrågasätter inte. Jag behövde det, och kanske sade han det också för att han förstod att det var så. Men det lät ändå ärligt när han betonade det ännu en gång att det märks att kameran älskar mig och hur bra jag är. Jag insåg av det att min framåtanda hade synts, och det inte för att göra ett bra intryck utan mer för att jag har så mycket som bara velat komma ut, och som äntligen fått göra det. På samma gång sade han att han hade märkt att det varit, och är, mer som finns och gömmer sig inom mig. Sant. Och förutan det hade vi inte haft vårt lilla samtal. Av det fick jag dessutom medhåll till min åsikt om hur emot jag är principen av redovisning, och hur missbrukat det är. Mer och mer beundran för var dag som går till denna människa som ska komma att ge mig mycket, och vara av särskild betydelse.