Forgetmenot

Svullnaden på ögonlocken har äntligen lagt sig. Kroppen har fått vila. Men ännu bor känslan av sorg inom mig. En sorg som livnär sig på ensamhet. En ensamhet som jag kommer på mig själv att känna djup ledsamhet av. Hur kan man känna sig så ensam när man inte är själv? I närvaro finns möjlighet till närhet. Det finns där att ta, men ändå tar man inte, man får det inte. Det jag saknar är den sortens trygghet som bara ett par armar om en kan ge. Någon utnyttjade mig till sina armar. Sade att han inte skulle släppa men som ändå gjorde det. Man kan inte säga att man aldrig kommer släppa, för det kommer man att göra. Ord kan inte säga någonting, när det enda som räknas är det man gör där och då. Ett par armar som håller en varm, som håller en upprätt, som håller om  - så att man hålls ihop. Där vill jag somna.