Svenskatimmar = sökande
En gång hade jag en svenska lärare som var ganska rolig. Hon kunde hyscha på oss att vara tysta om vi började prata om något annat än det vi höll på med på lektionerna för att sedan nästan direkt själv börja diskutera något helt annat med oss. En gång började hon prata om att vara rakad eller inte. (Svenska eller vad???) Hennes synpunkt på det var att man borde acceptera sig själv, människan som hon är, att hon har hår på kroppen. En annan gång diskuterade hon med mig om film, eller om det var böcker? och vad som är bra. "Allt som berör tycker jag är bra" sade hon och bankade med en knytnäve mot hjärtat. Det har fastnat i mitt minne. För visst är det så. Oavsett om något är bra eller dåligt, så måste det beröra. Men förmodligen berör inte dåliga filmer över huvudtaget. Till skillnad från min mamma som absolut inte vill se något som är varken sorligt, hemskt eller vidrigt. Man brukar oftast få frågan om vilken som är ens favoritfilm, den gillar jag inte. Jag har sett många bra filmer, men jag vet fortfarande inte vilken som är min allra bästa favorit. Den gröna milen och En geishas memoarer är två mycket bra, och det säger sig självt att de berör. Däremot kan jag ranka topp 5 som jag absolut inte vill se igen: The hills have eyes, Boys don't cry, Monster, Dancer in the dark och The passion of Christ. Allihopa berör ju på sätt och vis, den enda som är helt onödig är The hills have eyes. Bara splatter! Men okej, det var en parantes som en mattelärare brukade säga. Min slutsats är att svenska lärare borde vara de mest mänskliga lärarna. De mest pedagogiska, som borde värna om oss mest om vad vårt "pluggande" gör med oss när andra lärare går en på nerverna. Svenska är ju ändå vårt språk, hur vi uttrycker oss för att kunna stå upp för oss själva. Svenska timmar är kanske tid för oss att kunna hitta oss själva...