11 minuter
Ett något slumpmässigt sammanträffande var att jag blev rekommenderad en bok som jag redan håller på att läsa. Jag kanske inte blev rekommenderad den, men den var bra påstod han, men rå. 11 minuter av Paulo Coelho. Den är bra, intressant, men rå som sagt. Handlar om en brasiliansk tjej som av längtan till ett bättre liv åker till Schweiz och blir prostituerad. Den handlar dock om kärlek, och att förstå livet med människans väsen. "...att därigenom nå fram till ett sensuellt, känslomässigt och andligt uppvaknande." står det på baksidan av boken. En stycke säger att människans viktigaste erfarenheter är de som tar henne till den yttersta gränsen. Det är bara så vi kan lära oss, för det fordrar hela vårt mod. Att förstå att sex, smärta, och kärlek är några av människans gränsupplevelser och att de är bara den som känner till dom som vet vad livet är; resten är bara tidsfördriv, upprepning, att åldras och dö utan att egentligen ha fått veta vad man gjorde här. Hm, ja, jag har älskat och haft ont. Borde inte det vara tillräckligt? Ett annat stycke förklarade åtrå. Att det är en fri känsla, fritt svävande i rymden och vibrerar, fyller livet med viljan att ha något. Att det är en källa till allt - att fara ifrån något, upptäcka något nytt, lära sig något, övervinna, känna sig som en kvinna enbart på grund av en mans blick, drömma och älska utan att be om något i utbyte. Att varje människa lever med sin egen åtrå, är en del av hennes skatt, och även om det är en känsla som kan skrämma bort någon brukar den för det mesta föra den viktiga nära henne.