Forgetmenot

Åh, de gamla tas ifrån oss, en efter en. Först Alice Timander sen Povel Rammel och nu Ingmar Bergman. Man föds och man dör, som Lois säger till Mattis när Skalle-Per har dött i Ronja Rövardotter. Han fattas mig som Mattis själv säger. Kvar blir "betuttade" ungdomar. Smultronstället kommer jag ihåg att jag såg för ganska länge sen. Viskningar och rop är bra, likaså Fanny och Alexander. Det är synd att man först som nu inser vem han egentligen var. Hade gärna velat träffa honom bara för den sakens skull att han är en stor man. När jag lyssnade på en intervju med honom frågades det om hur ett manus blir till hos honom. Han svarade att en bild kommer till honom. Ett rum med vitklädda damer som pratar med varandra på så pass långt avstånd att han själv inte kan höra vad som sägs, såg han när han skapade Viskningar och rop. Men tänk om man ser en bild som ses som ett avslut? Kan man skapa ett manus om man har slutet framför sig och inte början? Mja... Allt kan tos bort på ett ögonblick, så fort. Som Povel Rammel säger: Underbart är kort...