Forgetmenot

Den här dagen har varit en riktigt lång och jobbig dag. Jag har inte vetat vad jag ska tro, med viss vetskap och insikt. Men det är ingen skön kännedom att dessutom fatta att det kommer bli värre med tiden. Om det verkligen är så som jag tror, eller vet, eller ... som det känns som i alla fall. Som jag kanske måste göra. Jag lyckades hålla smärtan i schack idag, jag kände hur det tryckte på, att det höll på att kväva mig och hur en knviskarp känsla trängde igenom. Men ett första individuella samtal gjorde gott, gav mig lite perspektiv på tillvaron. Min teatertillvaro. Fick hjälp att hitta lite att läsa, ett par pjäser och annan läsning som kan vara intressant och nyttigt för mig för att kunna härda ut. Teater är ju ändå det jag brinner mest för. Men så slog det mig plötsligt, natten till denna gråa dag, att om teater inte skulle få finnas till för mig, eller att jag av någon anledning skulle stöta det ifrån mig - då finns det absolut ingenting kvar för mig. All mening skulle vara förlorad ...