En helt vanlig söndag
En helt vanlig söndag. Jag och L promenerade till Arvika och tillbaka, vilket kändes i benen. På en gång när vi kom hem igen tog vi bilen och åkte in för att handla lite inför hemresan till på tisdag, och svängde in på McDonalds. Jag hittade dessutom två filmer som jag passade på att skaffa, Revolutionary road och Ghost. Har velat se den förstnämnda ganska länge nu, och Ghost har jag alltid velat ha. Glad! Vi köpte med oss mat och svullade på rummet, och städade sedan rummet och vädrade. Jag sorterade en massa papper, och har börjat planera på vad jag ska ta med hem i packningen och inte. Ganska skönt att få lite ordning på alla mina böcker och skolpapper som legat och samlat damm. Gick igenom allt, och hittade både det ena och det andra. Jag blev speciellt glad och melankolisk när jag hittade en gammal hälsning som hängde på vår dörr då, när jag fick den. Hittade en massa skrivna ark sedan tre månader tillbaka, mörker. Sådant som jag delat med mig av i bloggen, och annat. Nattsvart mörker och oförstående frågor. Jag inser att trots allt jobbigt har jag vuxit något enormt under den här tiden. Jag har lärt mig att jag är en människa som står upp för mig själv och mina principer, att jag har en moral som heter duga, och att även om jag är en storsint person så har jag självrespekt till mig själv. Det är att vara stolt över sig själv. Men hur jag som person har överlevt är det nära att säga att jag aldrig kommer kunna lita på en människa igen. Att jag kommer sky att komma någon nära igen. Alla som jag någonsin har kommit nära har skadat mig. Hur ska man kunna fortsätta med en människa om den inte kan stå för den smärta den kunnat ge en, och erkänna sin illvilja eller dumhet?