Forgetmenot

Ikväll var sista farvälet till våra karaktärer med Råttfällan, som vi gjorde officiellt efter applådtacket. Det kändes, faktiskt. Och det var mitt allra bästa. Jag hörde mig själv säga alla mina repliker rätt och med lagom tempo, med känslan för stunden, fast jag var orolig i början. Hela grejen var att vi skulle spela in det, så att vi själva kan se och behålla det. Men självklart är det roligare med publik, så vi valde in en viss skara publik som fick komma och se. De som inte hade sett det innan, och vissa som vi fick välja själva som fick komma och se. Stor publik var det inte tal om när vi hade två kameror i de bakre hörnen av rummet. Efter första akten försvann nästan halva vår publik och jag blev så besviken att jag inte kunde tänka på vad det var jag sade. Ganska respektlöst. Men det värmde att vissa personer fortfarande satt kvar. Speciellt när jag kände att det var min bästa gång, fast det säger jag väl kanske varje nästa gång ... Jag fick lov att improvisera i en scen när jag inte hittade rätt rock som hängde på en överbelastad klädhängare. Men det gjorde det lite mer levande, i alla fall för mig. Men det blev flera improvisations stunder också för andra av oss, en gång hörde jag blev det helt tyst när någon missade att överhuvudtaget komma in på scenen. Varje gång är en annan olik, helt klart. Det är kul, fastän vi har repat som besatta dagarna i ända från måndag till och med idag. Mycket krävande! Och det kändes ett tag nu idag att det fallerar mer för mig än vad det gjort tidigare. Så skönt att äntligen kunna lägga detta bakom sig, även om det är en liten sorg på sitt vis. Men visst har det varit kul, och givande. Min Torstensson har berikat mig, och jag har nog berikat honom/henne (vi gjorde om honom till en henne, men det kändes mer som en androgyn person eftersom jag har känt mig lite maskulin). När jag i början började repetera med Torstensson var jag jävligt förbannat ett tag, och det gjorde sitt på både mig och Torstensson. Torstensson har i sin tur lärt mig att ryta till. Överhuvudtaget har jag lärt mig på sistone att arg på riktigt, det har jag svårt att bli. Men när jag väl blir det, då blir jag riktigt arg. Men konstapel Torstensson: Tack för den här tiden!