Forgetmenot

Kvällen blir ännu mer förstörd av att brorsan återigen tar upp det som jag trodde han hade fattat och lämnat dithän. Varför i jävla helvete (ursäkta att jag svär) tror han att han kan få mitt rum som är det enda jag har hos min pappa?!? (Förutom pianot också då.) Jag trodde han skämtade när han tog upp det första gången över msn i våras när jag fortfarande var på Gotland, som började med att han frågade om mamma hade pratat med mig om att byta rum. (?Wtf?) Trodde såklart att han syftade på rummet hos mamma, varför skulle han annars prata om det med henne..? Nej, var min första tanke, varför vill han ha det som jag till och med målat med mina egna händer efter min egen vilja. Men det visades snabbt att det är rummet hos pappa han vill åt, vilket är ännu mera nej. Det är helt enkelt omöjligt. Hade sådan jävla ångest ett tag, bråkat, blivit så arg till och från av bara tanken att jag velat få utlopp för min ilska i bloggen men att den varit så stor att jag inte förmått mig till det, men nu som först ... Nu när han i stort sett flyttat ihop med sin flickvän borde han verkligen inte vilja ha rummet. Förhoppningsvis är det bara nu när hon är på semester en vecka som han påminns och känner behov av det. Men där får han tji. Mitt rum är nämligen möblerat och anpassat till det rummet. Bokhyllan sitter fast i väggen, också stereon i den går genom ett hål baktill och ned för att nå till ett vägguttag. Min garderob är fylld av gamla minnen och saker som inte skulle kunna få plats om vi skulle byta rum, vilken även den är placerad i mitt rum som ett extra krypin. Allt jag har, har jag i mitt rum. Ingenting annat varken har, vill eller behöver jag ha. Mitt rum är det jag har hos pappa, ingenstans i huset ligger andra av mina saker bortsett pianot som står på undervåningen. Inget mer begär jag, är det då för mycket begärt att ha kvar mitt rum? som är helt och rent mitt? Ska jag inte kunna komma hem? När jag är hemma är jag i mitt rum. Hos pappa har jag mina äldsta minnen, mönstret i väggarna har spår av mina fingeravtryck och det finns inget i världen som skulle kunna få mig att överge mitt flickrum frivilligt. Ska det ske så kommer det göra det över min döda kropp, bokstavligen. Då går jag inte tillbaka dit. Och då är det risk att jag inte ens kommer komma tillbaka "hem" till mamma ens. Jag tar helt enkelt mitt pick och pack och flyttar till eget. Ironiskt nog är det lockande, när man är så arg. Då får brorsan punga upp med pengar ... om han kan. Men då kan han som sagt kunna flytta själv. Inte mitt fel att han fått mindre rum, men mitt får han bara inte! That's it och så kommer det förbli! Skönt att äntligen få skriva det här inlägget!