Skräck är läskigt
Jag har altid tyckt om thrillers och lite läskiga filmer, och jag började nog ganska tidigt, redan i tre årsåldern, att se Hajen som jag kallade för stor fisk. Jag fick alltid en hand framför mina ögon när den attackerade, men kommer ihåg att jag såg speglingen av när Qvint blev uppäten i ett fönster och utropade lite förskräckt. Vem blev mest förvånad, tro? Att det går upp många skräckfilmer på bio nu känns verka förvånande, och att finskräck (psykologiskt skrämmande) och fulskräck (fysiskt, splatter) inte längre ger någon trygghet till vad det är man får - utan nu blandas det hejvilt och det får man vara beredd att ta. Men det har det väl alltid varit mer eller mindre ... I Dolt under ytan ser man den forna frun i Michelle Pfieffer som ett ruttet ansikte, och Saw använder sig av djupare tankar som moraliskt sett ska få offren att förtjäna livet. Det är skillnad på skräck och skräck, men det går inte alltid att välja. Jag tror att man måste gilla skräck redan från början om man ska gå och se skräckfilmerna som är på gång nu. Och framförallt vara stark, både fysiskt och psykiskt. Åtta personer behövde trots allt vård på grund av sina reaktioner av Antichrist när den hade premiär i Cannes. Själv är jag förvirrad. Jag skulle vilja se den, det skulle vara intressant - men samtidigt vill man inte frivilligt gå och se en film som visar extrema närbilder på könsstympning. Hittade en bra och intressant text av Hynek Pallas (kulturjournalist, filmkritiker och doktorand i filmvetenskap på Universitetet) om Antichrist här.