Diktaren Runar
Den handen - den famnen - den rösten - den kyssen.
Och att sedan plötsligt - vara utan den man höll kär.
Ja, så känns det att mista allt.
Så sant!
Runar Enzio Salminen, min mormors morbror, diktare. Jag älskar hans dikter, han var med om mycket den mannen. Han förlorade sin fru och levde ensam i säkert trettio år innnan han själv dog 1989. Han hann träffa mig som tvååring. Det sägs att han skulle ha blivit kär i mig när han såg mig första gången. Jag kommer inte ihåg honom, önskar jag gjorde det.
Jag kan inte skriva ned alla hans dikter, det gavs ut flera diktböcker av honom. Rummet fullt med svalor, heter en bok från 1974. Hans gravsten finns upprättad på Åland där han levde. Egentligen kan man säga att jag har en åttondels åländskt blod mig. På gravstenen finns dock ett par ord som han själv hade skrivit: På tystnadens träd växer friden som frukt
Det är förmodligen från honom jag har fått min tänkande ådra. Skrev gjorde flera ur den släkten, Sally Salminen som hade 100 års jubileum förra året skrev flera böcker. Katrina är den mest kända som även blev uppsatt som musikalteater på Åland. Den såg jag i alla fall två gånger, väldigt bra. Boken ska jag nog läsa om nu snart.
Varför ska jag tänka så mycket,
oroa mig.
Jag vet ju ändå
att en gång
får tankarna vila,
somna in
på varma berget,
i lä för nordan.
Somna in fågeltrött,
med näbbet under vingen.
Klarhetens dag,
vila ut.
Han skrev mycket om klarhetens dag, vilket han beskriver som önskedagen då vi alla får vakna upp. Döden. Den dag då vi somnar in för gott. Det är dagen då döden har vilodag och ej skrämmer, den är bara nära som en vän. Det är ju faktiskt i levande tillstånd som man är medveten om döden. Det är man ju inte då när man är död. Så varför vara rädd för döden, det är bara onödigt att spilla livets tid på det. Runars dikter, men jag har ett eget budskap till varför jag väljer dessa tre att bilda ett samband.
En fågel sökt ensamhet -
ett fågelrop hörs -
varför ropar han då? fågeln som valt tystnad