Forgetmenot

Män kan inte våldtas

 

Regi och dramatisering: Lo Kauppi 

Skådespelare: Elisabet Carlsson, Sven Ahlström, Angelika Prick, Christer Fant, Nils Wetterholm, Eva Stenson

 

Pjäsen baseras på Märta Tikkanens bok med samma namn från 1975. Istället för den finska 70-talsmiljön utspelas handlingen nu i en modern samtid där internet och metoo har nått sin kulmen. Berättelsen tar sin början med Tova Randers (Carlsson) i centrum, där hon redan sitter på scenen när publiken kommer in, med en hög av räkningar omkring sig och i telefonkö till försäkringskassan. Hon är frånsikild tonårsmorsa till två grabbar, bibliotekarie och ska precis fylla 50. För att fira går hon ut och äter själv, träffar Martti och följer med honom hem på ett glas och blir våldtagen. Istället för att se sig som ett offer väljer hon att returnera akten och ändra rollerna. Hon ska utsätta honom för samma förnedring och utsatthet som han gjorde mot henne. Hon ska våldta mannen som våldtog henne. 

 

Att skådespelarna spelade olika roller och hur de snabbt skiftade var subtilt men effektivt för att förstärka vilka de olika rollerna var och hur de påverkades eller inte av patriarkatet. Sven Ahlström spelade både Mick och Martti. Mick som var den busiga, grabbiga sonen och dyrkade sin pappa som stod för all manlighet. Jockum var den lite mer tillbakadragna sonen som inte gillade våld, lyssnade på mamma och hade flickvän. Flickvännen Bimbi var däremot nonchalant och burdus i jämförelse med honom och fick större roll i pjäsen än i boken.

 

Kauppi gör offer och förövarare av alla och man kan inte påstå att det här är en solskenshistoria. Det gör ont i både magen och hjärtat, och Tovas ångestskrin går rakt in i en när det är som värst. Men värst är känslan efteråt, frustrationen och ilskan över att att hon inte får igenom sin upprättelse och att han inte erkänner sig våldtagen bara för att han inte vill, fast han i fysisk bemärkelse är det. Skam råder (inför poliserna), inte skuld, fast det borde vara så in i helvete tvärtom. "Finns det ingen som är utsatt för ett brott blir det ingen rättegång, inte heller ett straff", säger polismannen i boken. För hon vill stå för det hon gjort, ta straffet som det innebär och se till att alla vet varför hon straffas. Inte bara för att ge tillbaka med samma mynt eller ta tillbaka sina egna gränser, utan också för att förändra det patriarkala synsättet att män inte kan våldtas. Straff har ingen avskräckande verkan, enligt Tikkanens Tova, våld mot våld ger inget mer än just bara det, men att vrida på rollerna och göra samma sak tillbaka för att få igenom någonting måste få efterföljd. Hon vill ta bort offerrollen, få alla att ta ansvar - finns det inga offer finns det inga bödlar. Det låter bra, men det kommer tyvärr inte ta bort att man alltid kommer kunna utsättas.Tack och lov ändras paragrafer och lagar med åren, och ämnet kommer aldrig tyna bort. Får inte!