Jag söker mitt hjärta och ser dig
En droppe olja fräste upp och nuddade min inre underarm, jag lindade in isbitar i ett stycke papper för att kyla. Det vätte igenom så att det rann om armen, lika mycket som det gjorde utmed kinderna som nu har torkat in och lämnat spår av sälta, lika mycket som det blev för mycket över popcornen så att det svider om läpparna. Det finns alltid en anledning och en känsla när jag väljer att titta på Dagboken, och jag skulle nog inte se om den med någon annan som jag gjorde första gången jag såg filmen. Men då var det med rätt personer, i alla fall min rumskompis då på Gotland som kände lika mycket för film som jag och som vi gillade samma sorts filmer och kunde gråta tillsammans i det tysta som på ett sätt blev för oss själva. Den har så mycket innehåll, så mycket känsla och jag vet inte hur många gånger jag har bloggat om denna film. Jag bara undrar, kan man ha en kärlek så stark att den inte förändras? Hur kan man älska någon som sårar en? När allt man vill är att allt ska gå, om inte harmoniskt, men än så rättfärdigt och ärligt till?
Kan man hålla fast en kärlek så hårt, som inte är kärlek? Vill man att det ska vara det för mycket, eller varför vill man utsätta sig för så mycket smärta ..?
Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta
Det var hon som skrev boken som han läser för henne, för att hjälpa honom att hjälpa henne att minnas deras liv tillsammans.