Forgetmenot

Ja, mitt känsloliv har varit svårt att tygla och jag har verkligen varit nere på botten i helgen, med självhat och vilja till svält och allt vad fan kan ge. Mitt skapande får jag inspiration till från mina drömmar, men det är inte lika lätt förändra sig, inte när man måste förstå själv först för att kunna dela med sig det till andra. Jag var tvungen att skriva för att klara ut det för mig själv hur det kunde gå till och hur det började och utvecklades från början. Bara det att en läste det utan min godkännelse gjorde det värre, och jag vet inte hur mycket ångest och hur många steg bakåt man kan ta när stegen till och med tar slut. Det känns som att jag står ett eller två steg under trappan. Finns det ens några sådana trappsteg? Hänger jag från det där första steget, eller faller jag ..? En dröm jag hade i helgen handlade om något så stort fantastiskt som Melancholia, och jag fick inspiration till ett filmmanus med en spelregel att man kan bygga världen som en begränsad sådan. Med tak och väggar som osynliga band över Sveriges landskap och som var under uppbyggnad över hela världen där människorna skulle leva som vanligt. Jag kom inte ut från denna värld när jag försökte fly, men till slut hittade jag änden av bygget och jag lyckades komma över till "verkligheten" där det var fritt att leva som man gör. Jag stod på en rulltrappa på väg uppåt, när jag mötte en annan (var det mig själv?) i trappan bredvid som åkte nedåt. Jag kom upp på fast golv, såg nedåt och hon hade fast golv under sina fötter. Två våningar med en höjdskillnad, ändå gick vi båda två på fast golv - det var märkligt, och det känns som en bild som av ångest, någons inre liv att skildra. Att det är någon i depression som känner sig fast på jorden, och som tar livet av sig och som på det viset kommer ut ur denna "värld av kedjor". Som att verkligheten är dit man kommer i döden. En intressant och spännande tanke som jag nog tror är värt att skriva om för att se vad man kan få ut av det.