Forgetmenot

Jag kände mig duktig igår när jag hann med att yoga som vanligt på morgonen, sedan cykla fram och tillbaka, där en sträcka tar ca 20-30 minuter, för att jag hade tid hos min psykolog och på kvällen gymmades det. Mitt självförtroende är inte så kul för tillfället, känner mig tjock och jag får inte på mig vissa av mina kläder, som sommarshortsen. Dessutom väntar jag ut mina håriga ben så att jag kan vaxa dem snart, vilket gör att jag svettas i långbyxor för att inte skämma ut mig för mycket när jag är ute bland folk. Tillfälliga problem, men hur tillfällig viktuppgången är kan jag inte avgöra, om det är medicinen som gör det eller inte och om jag kan göra något åt det som att sluta äta eller något. Inte bra för mig känner jag, som det är. Dessutom blev jag överlycklig innan jag skulle cykla hemifrån då jag hade fått ett mail från manuspiloterna, där de sade att mitt ansökningsprov var intressant och att jag är kallad för intervju. Lycka! Jag som hade gett upp hoppet, och var väldigt på och hörde av mig en gång för mycket kände jag, efter att både ringt och mailat för uppföljning hur ansökningsprocessen hade gått och för att visa hur angelägen jag var om att verkligen få komma in på helårskursen. Jag skickade till och med in ett till personligt brev tillsammans med intyg och referenser om utbildning och praktik inom filmbranschen, där jag ännu mer förklarade att film är det jag vill och manus blabla. Men det var ju egentligen helt onödigt, för då hade jag redan fått mailet, men jag antar att det inte är fel i alla fall. Yes, allt mitt slit och engagemang, all min tid och drömmeri har fått komma till mål. Jag ska inte ta ut glädjen i förskott att jag kommit in på kursen, men bara att den chansen finns nu och att mitt verk verkar intressant är guld värt för mig. Nu får jag chans att också fördjupa mig lite mer i vad jag tänker om min idé, det som inte framkommer i det som jag har skrivit som jag formulerade i det första brevet. Bästa dagen på länge, och jag kunde med gott samvete och med ett leende på läpparna säga till min psykolog att jag mådde bra för en gångs skull. Glädjen höll i sig, men den föll som en sten till marken när min mamma inte alls blev glad för min skull eller ens låtsades, och uttryckligen sade att jag inte får gå mer folkhögskoleutbildningar. Jag vill inte tänka det egentligen, men jo jag ångrar att jag lät henne läsa mitt manus. Eller nej, kanske inte - jag ville det då och jag har ju faktiskt försökt. Jag har anförtrott mig och litat på en av mina allra närmaste. Men får man ingen respons är det förgäves, förtvivlande. Tillbaka till inte ruta ett, utan ruta noll. Kommer jag inte in på kursen kommer det inte bli kul, men mina föräldrar kommer väl gotta sig åt att då måste jag börja jobba. Jag tar hellre livet av mig än att inte få jobba med det jag vill, att få följa mina drömmar och göra det jag tror på. Bara för att de är bittra över att de inte fick följa sina drömmar, eller ännu värre - inte hade några. Sorgligt! Och synd, för då har de ingen möjlighet eller förståelse av att glädja sig över andra om man inte själv har glatt sig åt att få komma i mål med något man drömmer om och kämpar för. Egentligen borde de vara jävligt nöjda och stolta över mig, att jag vet vad jag vill och att jag är den jag är, att jag gör det jag vill och tror på. Men de känner mig väl inte, har inte sett mig spela teater eller, som den frågan jag fick förra gången av min psykolog, om jag fått beröm. Kan inte minnas en enda gång. Det känns ensamt. Så dagen slutade inte lika bra som den hade varit, och behövde ta en extra tablett för att kunna somna lungt.