Forgetmenot

Idag fick jag en stund att glömma bort depressionen ett tag. Vad som skulle vara en intervju för en kurs, blev istället ett mycket trevligt samtal. Ett ställe där jag aldrig hade varit förut, Helgalunden, är en mycket fin plats och det är en kyrka som är central med en liten, röd stuga från förr (1700-talet) väster om den omgärdat av buskage vilket var väldigt mysigt. Jag kan förstå att det är en miljö för honom att skriva på, mysigt och pittoreskt. Vi satt i den lilla trädgården, och han var hur trevlig som helst. Flygplan hördes brumma inte så högt över oss och störde ibland, men annars pratade vi livligt om film och skrivande. Vad som är mänsklig ångest, symbolik och om filmer vi båda hade sett och hade som gemensamma favoriter, Melancholia och Hämnden. Angående svenska filmer som han frågade mig om, drog jag till med att det behövs något nytt och att det är därför jag vill göra/skriva film. Jag berättade en del om mig själv, och min idé till manus och fick utbyte av att prata med honom kände jag. Jag berättade även den lilla historien om mig och min mugg, och han sade att det lät spännande och fint som bakgrund och utveckling om mig och som inspiration till en film. Vi satt i en timme och pratade om allt möjligt, han frågade mig saker och jag honom och han berättade om kursen hur den var upplagd och så vidare. Det kändes enormt skönt och jag tror, tycker att jag gjorde ett bra intryck. Jag gav lite hintar och visade mig angelägen, men var ändå ödmjuk inför att komma in på kursen, och han sade att jag har bra status eftersom jag var tjugo av fyrtio som hade fått komma på intervju och sexton personer blir intagna. Känns inte helt fel. Men bara den där lilla stunden idag, i skuggan av solen i en liten idyll, att få prata med en människa om sådant som man har gemensamt och båda brinner för och bli sedd som den personen i mig - det var något speciellt.