Whitney
Whitney
Regi: Kevin MacDonald
Medverkande: Whitney Houston
Den här dokumentären om Whitney är en hyllning av denna legend med den största rösten världen har fått höra. VI får se intima hemmavideos till intervjuer med familj, vänner och bekanta. Från det att hon var ung, livsglad flicka och blev sångcoachad av sin mamma tillika sångerska Cissy Houston till att slå igenom vid 22 års ålder och få storglam-liv. Då familjen är nära inpå hela tiden är det både en trygghet och en vansklighet då de utnyttjar hennes framgång lika mycket de. Hennes mamma hade inte alls samma stora röst och det hela är väldigt sorgligt hur relationen och historien med hennes pappa fortlöper. Tack vare kändisskapet får hon göra en filmroll i filmen Bodyguard med Kevin Costner och blir den första svarta kvinnliga artisten som kysser en vit man på filmduken. Därifrån går det sedan utför, hon blir kär i Bobby Brown som hon säger får henne att skratta, men som uppenbarligen inte har bra inflytande på henne, och de får en dotter. Hon var envis om att kämpa för honom och en kärlek som kanske inte var kärlek, åtminstone inte riktig kärlek utan mer en beroendeframkallande sådan för att man vill driva ut sina demoner, som hon säger. Resten är historia. Trots det blir man frustrerad och man får inte veta lika mycket som man skulle vilja. Speciellt Bobby Brown som inte vill kännas vid och ignorerar frågan om att droger existerade i hennes värld. Cirkeln sluts tragiskt nog alltför väl i slutet av dokumentären av ett chockerande avslöjande och arvet går vidare.
Betydelsen hon har haft för svarta kvnnor och motståndet hon har fått för att inte vara svart nog lyfts fram men framförallt lyser hennes hennes enorma livslust och kärlek till folket igenom, och givandet av det. När hon får frågan om vem hon sjunger till efter att ha svarat på att hon är singel, svarar hon till alla, "till folk i allmänhet". Och det är att hon verkade vilja ge så mycket som gör henne stor i mina ögon. Att hon förstod och levde ut sin storhet och den livsglädje som fanns i henne som hon så frikostigt delade med sig av, gör att man påminns om sin egen inneboende storslagenhet man äger. Hon fanns verkligen inte förgäves och hon lever vidare i låtarna som även de är legendariska. När hon på ett uppträdande sjöng "I will always love you, you, and you, and you " och pekar runt i publiken är det inte så att man inte känner sig utvald själv hemma i tevesoffan.
