Låtsad verklighetsförtjusning
Har äntligen landat hemma, och har en kväll för mig själv ikväll. Först gjorde jag en tripp till Borås och stannade en vecka. Tanken, planeringen och förväntningen var att åka till Göteborg och göra en heldag på Liseberg men det blev inte så i ändå. Istället blev det en dag att socialisera sig med djuren på Borås djurpark och Saw-maraton med alla sex filmer en annan dag. På bussresan hem igen började jag på Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek, och hade inte hunnit så långt in i den när sista stoppet var i Nyköping och en äldre herre klev ombord utifrån ösregnet. Han hade vitt hår som fortsatte ned över ansiktet på honom, och jag förstod av första intrycket att han var en pratglad, kanske gaggig gubbe. Han satte sig bredvid mig och ojade sig över regnet och sade att han hade en biljett till senare på kvällen egentligen, men att han köpte en ny för att komma hem snabbare. Nyköping var enligt honom den tråkigaste och otrevligaste staden han varit i här i Sverige. Jag undrade vilken han då tyckte var den trevligaste, men kom mig inte för att fråga honom om det. Han pratade på mest han, och det visade sig vara en mycket trevlig man, världsvan, social och stöttande i sitt tal. På något sätt, fastän det var han som pratade mest, vände jag mig ut och in på mig själv inför denna främmande man. Jag gav i stort sett hela min berättelse om min nuvarande situation och han kom med visa och livserfarna ord. Han var dessutom fotograf och berättade mycket om sitt liv och vänner som han hjälpt genom att bara vara en medmänniska till. Han ville att jag skulle förklara, då han sade att han inte alls kan förstå depression. (Klockan hann bli åtta och jag intog min medicin som han diskret lade märke till och anmärkte på.) Resan gick som på en minut efter att ha lyssnat till och pratat med honom, och det slutade med att han bad mig om mitt anteckningsblock och skrev ned sitt namn och nummer. Självklart, ska du ringa mig, sade han. "Jag kan ge dig ett nytt självförtroende." Jag tror inte heller att han förväntade sig det, att jag skulle "gå på det" och verkligen ringa honom, för han tog min hand efter att vi hade stigit av och bubblade över av ord och hann nog säga det minst fem gånger åtminstone att lycka till med allt. Sympatiskt möte, lite märkligt men åh så intressant.
Dagen efter packade jag om väskan för att åka och tillbringa några dagar på Åland igen. Resan dit gjorde mig sjösjuk, och första heldagen där regnade det. Men resten av veckan var solig, varmt och stillastående i luften gav mygg och bromsar tillfälle att bita mig så att det har kliat hela veckan. Bad varje dag, och sträckläsning av Boven i mitt drama kallas kärlek. En jobbig berättelse om hur författaren hamnade i ett destruktivt förhållande och fick utstå psykisk som fysisk misshandel igen, efter att ha blivit hustrumisshandlad förut. Det är läskigt att känna igen sig i vissa saker, och hur jag själv delvis har fått insikt i vad det innebär och vad det gör med en. Annars var det en Ålandsresa i låtsad verklighetsförtjusning, i förnekelse av den brutala sanning som jag ännu inte kan förstå är sant. För att jag så mycket ville ha den där härligheten, sommaren på Åland med bokläsning och allt vad det innebär. Det var inte ens ångest i det där första insjunkande ögonblicket, det är som om det redan har ägt rum inför det faktum, att jag hade den vissheten men inte fått det realiserat. Det enda som fanns kvar att känna inför det verkställda och det sagda, var djup ledsamhet som kom ur denna växande tomhet som hotade att ta över hela mig. Vet inte hur jag klarade av att bemästra det, förnekelse och tro igen på att det inte betydde något som alltid, men det allra sista var igen samma faktum, samma hopplöshet men större oförståelse. Betydde jag inte mer än så? Minns tillbaka då jag inte ville, när jag fortfarande sörjde tidigare förlust men som förändrades med tiden. Hur jag fruktade att få vara med om det igen och som jag blev lovad att inte behöva bli, hur jag försökte övertalas att gå med på någonting där emellan - men jag, varför gav inte jag det kravet när jag kunde och borde ha gjort det ..? Jag älskade för mycket, ville så desperat behålla det oavsett vad och ville inte riskera att det faktiskt skulle försvinna åt motsatt håll, fastän det gjorde så ont. Färdig med boken och äntligen hemma efter mycket fläng fram och tillbaka, lutade jag mig bakåt och tittade på Truman show och fick en sådan värk inombords om vad som är äkta och sant eller inte. Krisen upprepar sig ... och ångesten är nu något tryggt. Men nu känns tomheten oerhörd.
Dagen efter packade jag om väskan för att åka och tillbringa några dagar på Åland igen. Resan dit gjorde mig sjösjuk, och första heldagen där regnade det. Men resten av veckan var solig, varmt och stillastående i luften gav mygg och bromsar tillfälle att bita mig så att det har kliat hela veckan. Bad varje dag, och sträckläsning av Boven i mitt drama kallas kärlek. En jobbig berättelse om hur författaren hamnade i ett destruktivt förhållande och fick utstå psykisk som fysisk misshandel igen, efter att ha blivit hustrumisshandlad förut. Det är läskigt att känna igen sig i vissa saker, och hur jag själv delvis har fått insikt i vad det innebär och vad det gör med en. Annars var det en Ålandsresa i låtsad verklighetsförtjusning, i förnekelse av den brutala sanning som jag ännu inte kan förstå är sant. För att jag så mycket ville ha den där härligheten, sommaren på Åland med bokläsning och allt vad det innebär. Det var inte ens ångest i det där första insjunkande ögonblicket, det är som om det redan har ägt rum inför det faktum, att jag hade den vissheten men inte fått det realiserat. Det enda som fanns kvar att känna inför det verkställda och det sagda, var djup ledsamhet som kom ur denna växande tomhet som hotade att ta över hela mig. Vet inte hur jag klarade av att bemästra det, förnekelse och tro igen på att det inte betydde något som alltid, men det allra sista var igen samma faktum, samma hopplöshet men större oförståelse. Betydde jag inte mer än så? Minns tillbaka då jag inte ville, när jag fortfarande sörjde tidigare förlust men som förändrades med tiden. Hur jag fruktade att få vara med om det igen och som jag blev lovad att inte behöva bli, hur jag försökte övertalas att gå med på någonting där emellan - men jag, varför gav inte jag det kravet när jag kunde och borde ha gjort det ..? Jag älskade för mycket, ville så desperat behålla det oavsett vad och ville inte riskera att det faktiskt skulle försvinna åt motsatt håll, fastän det gjorde så ont. Färdig med boken och äntligen hemma efter mycket fläng fram och tillbaka, lutade jag mig bakåt och tittade på Truman show och fick en sådan värk inombords om vad som är äkta och sant eller inte. Krisen upprepar sig ... och ångesten är nu något tryggt. Men nu känns tomheten oerhörd.
Kommentarer
Trackback