Jävla med betoning på vl
Åtta dagar av sol och värme på vårt underbara sommarställe på Åland. Jag har lapat i mig så mycket sol att min mage ser ut att tillhöra en svart kvinna. Huden över brösten skyddade jag mest hela tiden, men visst blev jag brun även där. Men framsidan av benen är brunare än baksidan av någon konstig anledning. Bad varje dag mer eller mindre, det var skönare dagar då det blåste lite. Fläktande vindar som svalkade lite och som höll myggen borta. Sen dag ett har jag haft myggmärken vilka fortfarande sitter kvar och kliar som bara den. Ibland om nätterna vaknade jag och började klia, och har man väl börjat kan man inte sluta. Jag har bara fem stycken på handleden, men de soim kliat värst är de runt benen, vaderna och fötterna. Grillmiddag varje kväll, och bastu. Mest för att tvätta av sig efter den solvarma dagen med all solkräm som man smörjde sig kladdig med. Passade på att tvätta håret två gånger i sjön, och jag hade en jätteskön stund ute på piren där jag bara lyssnade på tystnaden och naturen. Stillheten. Det var alldeles blankt över sjön, och två fåglar kom simmandes den ena efter den andra, först visste jag inte var det var eller om det var bisamråttor, men det var nog ett fågelpar skulle jag tro. En pytteliten fisk överraskade mig genom att snabbt hoppa upp i en båge och försvinna ned igen, kanske för att fånga en mygga, kolla på för fisken den övre omgivningen eller lipa åt mig uppe på land. Myggor eller vattendjur under ytan gjorde små små ringar på vattnet på den annars så spegelblanka havsviken, och ljud av fågelkvitter, myggors inande och på håll rådjurs skällande hördes i den lugna atmosfären. Jag blev dock väldigt irriterad på myggor och allt som flög framför näsan på mig, så jag tog stolen under armen och gick tillbaka in mot husen och det skränande ljudet av teven som stod på därinne. Usch, visst teve och allsång i all sin ära. Men reklam vill jag absolut inte veta av när jag är på Åland och så kallad semester. Allsång på Skansen kollade jag däremot på, till skillnad från det där härmapande programmet på kanal fyra. Danny, September och BAO - riktigt bra underhållning med superartister, och det i Måns Zelmerlöws debut som programledare. Det gjorde han bra, och det var ett smart drag att Danny var med i första avsnittet så det blev en kompisstämning och som klingade an det lite mer ungdomliga hållet. Måns med sin smörröst sjöng Mikael Wiehes Flickan och kråkan jättefint tyckte jag, men skämtet om låtskrivaren ifråga fattade jag inte och var bara fult att göra så mot denne när han som egen person inte ens var där, utan bara en som klädde ut sig och gjorde narr av honom. (?) En annan kväll var en vindstilla sådan även den, och jag tog mig ett kvällsdopp och lät det fortfarande varma men svala vattnet smeka min nakna kropp. Det som är så härligt är ju den egna strandtomten, att kunna gå ned när som helst och bada helt näck om man vill det. Lyhört är det om man tjoar, då ekar det över viken och över till granntomten på andra sidan skogen åt öster. Kvällssolen syns fortfarande för dem på andra sidan, medan vi på vår sida har sol på dagen och ser den gå ned bakom de stora skogsträden middagstid. Det är en miljö so jag älskar, stillheten i skogen. Men en ännu, minst lika underbart är ju som jag tidigare nämnt i bloggen miljön uppe i Åre med de himmelshöga bergen. Där vill jag vara ...
...dit vill jag nu. Veckan slutade med att direkt hemkommen på hemmaplan få en brutal ångestattack, men som utagerades i raseri. Fan vad arg jag kan bli när jag väl blir arg. Och då kommer den där rösten, röstvolymen, som jag inte ens själv känner igen eller kan förstå varifrån den kommer. Det har hänt ett fåtal gånger. Senast jag kommer ihåg var när jag hittade det där ludret i en viss säng, och jag till slut hamnade i en snödriva, som jag dessutom drömde om en gång i veckan. Helvete att den människan ska förfölja mig, och helvete att det kom upp på tal som väl bidrog till att jag drömde om det. Drömde om så mycket annat om annat som förföler mig, och min depression kommer är mig hack i häl. Jag kunde verkligen slappna av den här veckan som gått, och verkligen njutit av att ligga i solen och läsa bra böcker. Men drömmarna kan jag inte kontrollera, de påminner mig om det som jag kanske vill ignorera för en liten stund under vaken tid och som fick mig att somna en stund mitt på dagen ett par dagar i sträck. Hur svårt är inte det, när man blundar i solen ... Och så vaknar man solbränd och något utvilad utan några drömmar. Det är bara om natten de kommer. Jag drömde om två planeter en natt, som sakta sjönk ned mot jordens yta. När den mindre hade mer fart nuddade den först marken och en stor lavaflod sköljde upp mot oss och jag hade min bästa hjärtevän vid min sida, och jag hann tänka Jag älskar dig mamma innan jag blev ett med lavan. En gång, bara en, drömde jag att jag hoppade från andra våningen i en HM butik som ett försök att ta livet av mig. När inte det gick försökte jag svälja tabletter, men någon var mig i sällskap och försökte hindra mig. Även i natt drömde jag detsamma, att jag skulle svälja alla tabletter som fanns i min ägo och som jag hade gömt undan just för det ändamålet. Men då var min mamma den som hindrade mig från att göra det, men jag tror också att jag lyckades på andra försöket och kände hur jag började må illa av det stora intaget. Någonstans däremellan skulle jag också kasta ut mig själv från hemmets väggar och packade min väska. Men just allt detta var synkat med gårdagens utbrott, eftersom jag aktivt tänkte allt detta igårkväll när jag kom hem och gömde mina pilleraskar och burkar. Jag lyckades hålla mig någorlunda men var på bristningsgränsen, det sprack upp när ena riktiga för jäVLiga ord slängdes mot mig. Jag kom som sagt hem, gömde medicinerna och mig själv. Lade mig på sängen och koncentrerade mig på att inte tillåta tårarna rinna för deras skull, men ack så de gjorde det mot min vilja. Fan för det. Jag tänkte inte klart alla tankar, det var mest känslor, upprivande känslor av denna noll respekt till mig och mitt privatliv från mina närmaste. Men det är nära, nära till bestämmande. Varför skulle jag vilja? Vilja leva utan någon, när personer från två håll förstör min relation till den gemene andre och när jag åter igen får klart för mig att jag kan inte lita på att kunna berätta allt för de som jag skulle vilja kunna göra det med. Jag förstörs fram och tillbaka, och jag är så jäVLa arg att det finns inte efter igår, fortfarande. Jävla med betoning på vl, när jag säger det, där sitter ilskan och äcklet av det raseri jag känner. Antingen lever JAG mitt liv, eller så gör jag det inte. Jag känner det släppa med dessa nedskrivande ord, men jag klarar inte att gå igenom det om och om igen. Det är pinsamt, sorgligt och som sagt jäVLigt jobbigt att två människor över femtio år är hälften så intelligenta som jag på tjugofyra år, på vad ångest och depression innebär utan att de ens vet om det. Ha! Är det någon som behöver terapi är det dom, och inte jag. Men nej, vissa är så fega, så korkade, att veta vad livet och vad man själv är när de istället medvetet döljer och förnekar att de skulle ha ångest. ALLA har en inre demon, lär känna den! ni som lever ert ytliga, oberikade inre liv. "Lyckligtvis" har ju människor mer eller mindre tur, får inte uppleva allt som livet kan ge en, och kan inte inse ångesten som är djupt förankrat i sorg och smärta.
...dit vill jag nu. Veckan slutade med att direkt hemkommen på hemmaplan få en brutal ångestattack, men som utagerades i raseri. Fan vad arg jag kan bli när jag väl blir arg. Och då kommer den där rösten, röstvolymen, som jag inte ens själv känner igen eller kan förstå varifrån den kommer. Det har hänt ett fåtal gånger. Senast jag kommer ihåg var när jag hittade det där ludret i en viss säng, och jag till slut hamnade i en snödriva, som jag dessutom drömde om en gång i veckan. Helvete att den människan ska förfölja mig, och helvete att det kom upp på tal som väl bidrog till att jag drömde om det. Drömde om så mycket annat om annat som förföler mig, och min depression kommer är mig hack i häl. Jag kunde verkligen slappna av den här veckan som gått, och verkligen njutit av att ligga i solen och läsa bra böcker. Men drömmarna kan jag inte kontrollera, de påminner mig om det som jag kanske vill ignorera för en liten stund under vaken tid och som fick mig att somna en stund mitt på dagen ett par dagar i sträck. Hur svårt är inte det, när man blundar i solen ... Och så vaknar man solbränd och något utvilad utan några drömmar. Det är bara om natten de kommer. Jag drömde om två planeter en natt, som sakta sjönk ned mot jordens yta. När den mindre hade mer fart nuddade den först marken och en stor lavaflod sköljde upp mot oss och jag hade min bästa hjärtevän vid min sida, och jag hann tänka Jag älskar dig mamma innan jag blev ett med lavan. En gång, bara en, drömde jag att jag hoppade från andra våningen i en HM butik som ett försök att ta livet av mig. När inte det gick försökte jag svälja tabletter, men någon var mig i sällskap och försökte hindra mig. Även i natt drömde jag detsamma, att jag skulle svälja alla tabletter som fanns i min ägo och som jag hade gömt undan just för det ändamålet. Men då var min mamma den som hindrade mig från att göra det, men jag tror också att jag lyckades på andra försöket och kände hur jag började må illa av det stora intaget. Någonstans däremellan skulle jag också kasta ut mig själv från hemmets väggar och packade min väska. Men just allt detta var synkat med gårdagens utbrott, eftersom jag aktivt tänkte allt detta igårkväll när jag kom hem och gömde mina pilleraskar och burkar. Jag lyckades hålla mig någorlunda men var på bristningsgränsen, det sprack upp när ena riktiga för jäVLiga ord slängdes mot mig. Jag kom som sagt hem, gömde medicinerna och mig själv. Lade mig på sängen och koncentrerade mig på att inte tillåta tårarna rinna för deras skull, men ack så de gjorde det mot min vilja. Fan för det. Jag tänkte inte klart alla tankar, det var mest känslor, upprivande känslor av denna noll respekt till mig och mitt privatliv från mina närmaste. Men det är nära, nära till bestämmande. Varför skulle jag vilja? Vilja leva utan någon, när personer från två håll förstör min relation till den gemene andre och när jag åter igen får klart för mig att jag kan inte lita på att kunna berätta allt för de som jag skulle vilja kunna göra det med. Jag förstörs fram och tillbaka, och jag är så jäVLa arg att det finns inte efter igår, fortfarande. Jävla med betoning på vl, när jag säger det, där sitter ilskan och äcklet av det raseri jag känner. Antingen lever JAG mitt liv, eller så gör jag det inte. Jag känner det släppa med dessa nedskrivande ord, men jag klarar inte att gå igenom det om och om igen. Det är pinsamt, sorgligt och som sagt jäVLigt jobbigt att två människor över femtio år är hälften så intelligenta som jag på tjugofyra år, på vad ångest och depression innebär utan att de ens vet om det. Ha! Är det någon som behöver terapi är det dom, och inte jag. Men nej, vissa är så fega, så korkade, att veta vad livet och vad man själv är när de istället medvetet döljer och förnekar att de skulle ha ångest. ALLA har en inre demon, lär känna den! ni som lever ert ytliga, oberikade inre liv. "Lyckligtvis" har ju människor mer eller mindre tur, får inte uppleva allt som livet kan ge en, och kan inte inse ångesten som är djupt förankrat i sorg och smärta.
Kommentarer
Trackback