Forgetmenot

Tungt är att vara vis, när all ens visdom
ej bringar någon lättnad eller hjälp.
Jag visste det men glömde åter bort det,
ty annars stod jag inte här inför dig.

Den repliken talade till mig, som teaterläraren sade att texten fick göra när man valde ut en. Den är från Kung Oidipus, och det är Teiresia, siaren, som talar när han står framför denne. 

Det är självklart för mig som älskar att skriva och läsa, att jag tycker om det med teater som fokuserar på texten och inte allt annat omkring. Men på något sätt har jag kommit på mig själv en gång att vara så inne i texten när vi läste att jag fastnade där - att inte kunna läsa det högt eller tala. Talandet är steget längre för min del, jag vet det. Men så länge man inte gör det kommer man inte kunna höra det. Och det är det som förbryllar mig. Att tala så som man menar det. Att det låter rätt. Tänk om man talar och det hörs något annat?

Jag har det i mitt huvud. Så mycket som jag talar med mig själv, tänker/skriver, borde jag kunna det. Men det är min röst som jag inte vet var jag har den. Den inre rösten finns där, tar sig uttryck genom min faktiska existens. Men min talande. ljudande röst ... den finns ju där, men som ett osynligt instrument. Den inre rösten borde kunna använda sig av det instrumentet till att ljuda högre, högt och tydligt. Vet inte vad det är som hindrar ... Rädd för att låta fel. Det skriker på huden. 

Plötsligt har texten från början blivit mer än bara ett övningsexempel till en improvisationsövning. Den har fått mig till konfrontation med mig själv.

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Ur låten Du måste finnas med Helen Sjöholm.

Jag måste finnas. Till mig själv.