Forgetmenot

När jag och mamma var uppe för att se till Magdala (min mormor och morfars katt) och ge henne mat igårkväll, var hon sig verkligen inte lik. Den söta lilla kattungen som vuxit upp till en mogen katt, går nu inte längre - hon löper. Jag har aldrig sett en katt som löper förut, än mindre hört en i det tillståndet. Det var outhärdligt att se på. Hon ålade sig fram på golvet, hukade och kunde knappt räta upp benen likt Gollum, lade svansen åt sidan och putade med rumpan. Gnydde och jamade som om hon verkligen plågades, stackarn. Vill ju bara ha en kille. Som att en våldtäkt kunde ske åt det andra hållet, (!), att lida brist på sex. Hellre överkåt och otillfredsställd än att bli utsatt för något när man som minst anar det, säger jag som människa. Tyckte väldigt synd om henne, när det dessutom är något så enkelt som en parningsakt som ju bara är en normalt inbyggd parningsdrift hos djur än människor som kan kalla sig ha "djuriska" lustar ibland. Det är lite fel att kalla det djuriskt i det sammahanget, även om människor väl är djur de med från början och kan bete sig helt galet. Många skulle påstå sig ha en lika självklar könsdrift även dem, och det är väl sant i och för sig - men man beter sig ändå inte som ett djur. En stor skillnad är att människor har känslor. Djur är hänsynslösa, har inget samvete - de är bara det de är, dvs djur. Sedan finns det såklart mer eller mindre farliga djur. En söt liten kattunge kan väl ingen någonsin säga se ut som något annat än ett harmlöst litet knyte? Det sista vi hörde när vi stängde garagedörren om oss var hennes längtan efter en hankatt i form av gälla skrin.