Forgetmenot

Vilken chock jag fick igår när jag satte på mobilen och lyssnade på ett missat samtal. Det var från Marieborgs folkhögskola, som sade att det tyvärr inte fanns några avhoppare i år men att jag är en så bra tjej att de erbjuder mig en garanterad plats på skolan nästa år. "Vi vill gärna ha dig som studerande här."  Så jag ska ringa tillbaka och bekräfta om jag skulle vara intresserad. Självklart är jag det, även om det är ett år dit. Känns lite konstigt i och för sig, när jag är här nu. Men det är väl ett lika bra år inför andra året här som dit, kanske en grej man borde fråga dem om så att jag inte får repetition. Men samtidigt vill jag ha bättre svar på vad Marieborg kan ge mig, och vad andra seriösa, opartiska personer som kan skolan säger om den. Vad som vore bäst, andra året här eller ytterligare en till folkhögskola ... Som boendet är här nu, ger jag mig gärna härifrån till nästa år om det inte blir bättre. Men ändå - vilken känsla att känna sig uppskattad! Så skönt! Jag vet inte hur jag bär mig åt, eller vad det är med mig som gör att folk får ett bra intryck av mig. Om det är jag som lyckas framställa mig på bäst sätt (jag är ju bara jag) eller om det är mitt äkta jag som skiner igenom så mycket och att det är något i det som gör att man gillar mig. Jag vet inte ... Men vad skönt att känna sig sedd och tillfrågad. Det har verkligen släppt för mig sedan jag fick börja på Gotland, filmlinjen som det kändes som att jag bråkade mig fram till. Men ändå inte ... det var tur - bättre ändå - jag var lyckad. Det är nu i livet som ödet kommer ikapp mig, och jag är i mitt esse.