Forgetmenot

Vi såg några stycken på min värdefullaste ägda film, Dagboken ikväll. Det var andra gången jag såg den, och jag blev kär i den även på andra ögonkastet. Jag var lite rädd att jag inte skulle tycka lika bra om den så här andra gången, och fasades över att jag granskade den en gång på Gotland när jag skulle räkna klipp i en scen. Jag valde då scenen där de medelålders tu ror ut på sjön full med fåglar. Älskar den scenen, och många andra. Fotot i filmen är det som gör den så jävla sevärd. Speciellt den ;) Det kändes konstigt att se den igen, har man sett den en gång vet man och man kan säga vad det är för film. Men första gången ... Det är tårdrypande, hjärtekrossande. Lilla söta F kunde inte sluta gråta, och jag kände mig så skyldig på något sätt. Det borde ha varit min skyldighet att se till att de som man kollar med vet vad det är för sorts film, och att de vet att man kan klara det. Men samtidigt är jag glad att man berörs, inte bara att våga utan att man faktiskt är kapabel till det. Men förlåt F, jag vet hur det känns. Nu andra gången för mig kunde jag se den lite mer medveten, kunde tyda tecknen bättre och blev inte helt oberörd. Upptrappningen på slutet gör oundvikligt ont. Men första gången anade jag redan från första fjärdedelen av filmen hur den höll ihop - bara det gjorde det sorgligt för mig då. Jag blev irriterad på att F undrade över om den dessutom var sann och fick till svar att den var det. Hur kan man säga så om man inte vet? För det är den inte. Det är en typisk dramaturgisk film, som är baserad på en bok - som författaren till den i sin tur fick inspiration av sin frus morföräldrars kärlek. Måste läsa boken! Det är intressant att Nicholas Sparks, författaren till boken The notebook skrev sista kapitlet först, sedan mitten och sist början och att filmen är inspelad på samma sätt.