En kärlekshistoria
Som vilken kärlekshistoria som helst, men ändå inte.
Dagboken måste man klassa som en av de bästa kärlekshistorierna. En så underbart fin film i alla dess bemärkelser. Jag var lite orolig ett tag när jag kom på mig själv att notera ljussättningen. Men sedan när filmen väl började, vilket var väldigt genast från första repliken, blev man så uppslukad av handlingen att analyserandet försvann. Och tur det, eller bevisligen turligt, för det säger mig bara att det är en historia och berättandet i en film jag vill hålla på med och inget tekniskt. Även om det är mycket sådant som bygger upp och håller ihop en film. Dagboken väcker många känslor, och så som vissa scener verkade som tagna ur mitt eget liv såg jag på dessa med ömsom dimmig ömsom klar blick. Tveksamt förutsägbar var den, och allt eftersom filmen rullade på gick det upp mer och mer för en att ens farhågor och gissningar hade belägg för att finnas till. Det fanns många bra och intressanta repliker, och man följde med spänd förväntan på vad som komma skulle för att faktiskt få insikt och lärdom i det som kallas kärlek. Men eftersom jag kände igen mig mer än väl och redan fått erfara en del själv kan jag inte säga mer än att detta är en sevärd film, vilkens kontenta ligger i att följa sitt hjärta. Det visades också vara en icke-generationsfråga inblandad; att en kärlek inte är så olik en annan kärlek. Men självklart är ens kärlek bara sin egen. Jag kom också på mig själv att tänka att kärlek, ja det föder kärlek - men kärlek kan också krossa kärlek. Att kärlek inte handlar om en person, utan om kärleken till denne. Tid går, kärlek består. Kärlek kan få ens hjärta att börja slå i takt med en annans, den kan få en att vilja leva i frihet och den står över allt annat, till och med människans natur. Människor besitter förmågan att älska - kärlek gör underverk. En älskvärd film, som förtjänar många tårar och leenden.
Dagboken måste man klassa som en av de bästa kärlekshistorierna. En så underbart fin film i alla dess bemärkelser. Jag var lite orolig ett tag när jag kom på mig själv att notera ljussättningen. Men sedan när filmen väl började, vilket var väldigt genast från första repliken, blev man så uppslukad av handlingen att analyserandet försvann. Och tur det, eller bevisligen turligt, för det säger mig bara att det är en historia och berättandet i en film jag vill hålla på med och inget tekniskt. Även om det är mycket sådant som bygger upp och håller ihop en film. Dagboken väcker många känslor, och så som vissa scener verkade som tagna ur mitt eget liv såg jag på dessa med ömsom dimmig ömsom klar blick. Tveksamt förutsägbar var den, och allt eftersom filmen rullade på gick det upp mer och mer för en att ens farhågor och gissningar hade belägg för att finnas till. Det fanns många bra och intressanta repliker, och man följde med spänd förväntan på vad som komma skulle för att faktiskt få insikt och lärdom i det som kallas kärlek. Men eftersom jag kände igen mig mer än väl och redan fått erfara en del själv kan jag inte säga mer än att detta är en sevärd film, vilkens kontenta ligger i att följa sitt hjärta. Det visades också vara en icke-generationsfråga inblandad; att en kärlek inte är så olik en annan kärlek. Men självklart är ens kärlek bara sin egen. Jag kom också på mig själv att tänka att kärlek, ja det föder kärlek - men kärlek kan också krossa kärlek. Att kärlek inte handlar om en person, utan om kärleken till denne. Tid går, kärlek består. Kärlek kan få ens hjärta att börja slå i takt med en annans, den kan få en att vilja leva i frihet och den står över allt annat, till och med människans natur. Människor besitter förmågan att älska - kärlek gör underverk. En älskvärd film, som förtjänar många tårar och leenden.
Jag sökte dig och fann mitt hjärta
Kommentarer
Trackback