Forgetmenot

Jag ville aldrig gifta mig med min pappa när jag var liten. Vad är det för något konstigt påhitt att alla småflickor vill gifta sig med sina pappor? Tydligen är det inte riktigt sant när man som jag i litet format inte alls hade sådana tankar. Det tror jag inte att jag är helt ensam om heller. Isåfall lockade tanken på snygga, främmande män som man kunde se i filmer. I den riktiga världen var jag aldrig intresserad av killar eller kärlek överhuvudtaget. Det var i filmens värld som jag fick reda på att det fanns och hur det är, och däri går ju allting för det mesta bra också. Så visst, min syn på kärlek är romantiserad. Men är den inte det då, kärleken? När jag blev äldre fick jag dock smaka på att det visst finns att ha, och det var äkta vara. Tillbaka till kärleken till papporna; söker man sig verkligen någon som är lik sin pappa, fastän man inte drömt om giftermål med honom? En ond pappa har man hört om då kvinnor sökt sig till liknande män, för att man inte tror att man är värd något bättre. En god pappa gör det väl bara bra, vem vill inte ha en god man? Men är det verkligen sant, vill man inte ha en som är olik pappan då han varit elak mot en i ens barndom? Och en som är olik just för att man inte vill ha någon som är alltför lik (vem vill ha en till pappa i ett annat format?), och därför riskerar att få en sämre man? Blanda då ihop alla dessa ingredienser; man har en lagom bra pappa men som man är lite rädd för - vad får man?