Forgetmenot

Att vara hård och skylla på att det är för att livet har varit hårt för en, är en klyscha men inte helt rätt. När vi föddes kom vi till världen som oskrivna blad. Livet hade ännu inte hunnit göra något avtryck på oss. Vi var oförstörda. Vi var våra äkta jag. Människor känner mer eller mindre sig själva olika bra. Vissa tror att det är vad livet ger som gör oss till de vi blir, medan andra söker sig själva för att finna våra jag, som redan någonstans finns i oss. Det, kära människor - är något som alla borde göra. Det är vad jag anser är meningen med livet, sökandet efter sig själv. Varför vara rädd för det? Det är ingen konfrontation, det är ett möte. Det är först som då som vi kan vila hos oss själva och leva i samklang med livet. Känner man sig själv, och funnit den man är innanför sin person behöver man inte oroa sig. Då kan man leva tryggt i visdom att man kan stå för den man är, och göra sådant som betyder något för en och kunna stå för det. Personligheten är förmodligen något som bara syns på ytan, vårt skal, det som visar att livet trots allt gjort sitt på oss. Ju längre in och djupare man kommer, desto mer närmar man sig kärnan, det riktiga och ursprungliga - människan i oss. Det är den vi måste finna för att förstå att det är bara oss själva vi kan vända oss till för att finna råd.