Kärlek till kärleken
Föreställningar måste det vara det bästa som visats i svensk teve. 6 veckor, 6 människor, 6 verkligheter. 6 underbara avsnitt, sista igår, ur Markos ögon. Avsnitten har varit lika bra allihopa. Min absoluta favorit måste jag nog säga om Marko, i alla fall. Det som knöt ihop sanningen. Regissören, författaren, som ansåg sig söka efter en renhet, en sanning. Han som ville undersöka om kärleken finns. Som skulle vilja hänge sig till kärleken, men inte vågade. Pjäsen (Venus och Adonis) han skulle skriva om till sitt eget, ursprungligen diktat av Shakespeare, handlade mer och mer om han själv och förvandlades till något väldigt personligt. Som om han själv var Adonis som skulle förföras av Venus, men som till slut dödas och blir övergiven av alla. Marko hade från början inget slut på sin berättelse, den skulle komma fram i takt med att de improviserade sig fram och hans egen utveckling med alla inblandade människor. I detta sista avsnitt fick man till slut ett slut på föreställningen. Vad som dessutom gjorde det här avsnittet så bra, eller överhuvudtaget Marko som person, eller ska jag säga serien, föreställningen? är att det verkligen talar till mig. Marko såg inget hopp i den riktiga dikten. Han ville och hade det som mantra, att det måste finnas ett hopp. Markos sista ord, 6 år efter att hans pjäs haft premiär, var: Kärleken övervinner allt. Och att man måste tro på den, annars kommer den aldrig.
Jag tänker inte gråta. Det här är inte sorg.
Man ska inte frukta döden. Det är bara en bro, en övergång. Vi är redan på andra sidan. Hela tiden rastlöst sökande efter nya dörrar att öppna. För varje ny dörr vi öppnar är det som en reningsakt.
Våra liv är en strävan efter den förvandlingen att befria oss. Och den sista förvandlingen är döden. Först är det kaos och förvirring. Sen när allt fallit på plats kommer förlösningen. På scenen, likväl som i livet och i döden.
Det är den renaste kärleken. Det är en gåva att vi kan känna den.