Som ett behov i fingertopparna
Har tagit mig in i skolan och sitter nu i datasalen. Men det betyder inte att jag kommer göra det varje dag. Men jag blir allvarligt talat deprimerad av att inte ha dator med fungerande internet, jag måste kunna blogga om kvällen. Det känns verkligen och blir så påtagligt att det är ett behov för mig, det är som att andas. Att bli lätt om hjärtat när det är tungt. Även om jag inte skriver varje dag är bloggen ett tillhåll för mig, ett rum att andas i. Hit flyr jag när jag behöver det, och annars också i och för sig. Jag bor här, och har mycket innehåll - både publicerat och icke sådant. Jag behöver ju bara mig själv intalar jag mig, eller får höra det snarare - att skriva i word eller för hand, om inte tanken är att andra ska kunna läsa. Men nej, det handlar inte om att andra ska kunna läsa. Det är bara något som kommer med, och visst det är kul att man läser min blogg - för då tillför den ju något, och förhoppningsvis säger något vettigt som gör att man vill läsa den. Första syftet är dock för mig själv, att jag ska kunna skriva. Skriva och skriva, spelar ingen roll vad jag skriver tänker jag. Men jag skriver annorlunda när det gäller blogg och annat, måste bli bättre och få samma flöde när det gäller annat skrivande känner jag. Disciplinen brister där. Jag repeterar mig, jag vet. Jag känner och vet att jag skrivit om detta förr. Det är som att känna ett behov i fingertopparna. Hjärta och huvud vill skriva, och det känns ända ut i fingrarna - det är bara så rätt. Jag kommer inte ta mig till datasalen ofta, kanske lite såhär spontant - men inte som att jag går hit när jag känner att jag bara måste skriva, dikta eller filosofera lite. Tyvärr! För det händer oftast också som sagt om kvällen, i mörker, när det är sent, och då man har sig själv som sista sällskap för dagen. Men ska lämna in min dator på reparation så fort som möjligt, och hoppas att det inte tar allt för lång tid tills jag får igen den. Rendezvous ...