Hämnden
Hämnden av Susanne Bier, har jag längtat efter att se. Äntligen kom jag iväg, vilket jag inte trodde, med min mamma och vi såg filmen. Den översteg till och med mina förväntningar. Det var en helt otroligt imponerande flm med Mikael Persbrandt i huvudrollen tillsammans med Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen och pojkarna Markus Rygaard och William Jøhnk Nielsen. Skådespeleriet var enormt! Speciellt hos de unga pojkarna. Filmen har flera parallellberättelser, en är om när Persbrandts karaktär Anton jobbar med Läkare utan gränser nere i Afrika medan hans relation med frun krackelerar hemma i Danmark och ena sonen Elias är mobbad i skolan. Elias som får en ny kompis i Christian, som vid filmens början precis har förlorat sin mamma och som kommit tillbaka till Danmark med sin pappa från London. Man får följa pojkarnas kamp i skolan; Elias med mobbingen och att hålla kontakt med sin pappa som pendlar mellan kontinenter, och Christian med sin sorg efter modern och den ilska han möter inom sig. Anton kämpar för sitt jobb i Afrika, sin familj och det han tror på. Gemensamt är hämnden, det ögonblick man möter när man, fastän man försöker vara en god människa, faktiskt inte förmår sig längre. Om gränsen mellan när det brister och att kunna bibehålla sig själv, och när ondska sätter ens godhet på prov. Det är lidande, det är gripande och tänkvärt - man kunde så butalt se Persbrandts ögonblick av insikt. Mycket stark film! Ett måste att se! Guldbaggen nästa; till filmen, regissören, skådespeleriet, fotografin - riktigt snygga bilder rätt igenom, älskade speciellt scenen med Persbrandt och en spindel i sitt nät - och musiken som följde galant till filmens gång. Tio av tio, utan tvekan!
Kommentarer
Trackback