Forgetmenot

Teater för mig ... Någon gång under gårdagen hörde jag A säga det när vi var alla teaterklasserna samlade, jo isåfall var det på måndagsmötet. Vet inte varför eller vad hon ville med det, men det fastnade i minnet. Teater är ju så personligt för alla, men det är ju ändå något för alla! Ganska fantastiskt ändå att vara bland så många som man ändå har en gemensam nämnare med. Alla vill vi väl olika, och har våra olika liv. Men teater - det är ju så mångt och mycket att mötas. Jag kommer ihåg under gruppintervjun förra året när A hade min grupp och frågade oss i turordning vad teater betydde för en, då jag bara svarade människor. Då menade jag det nog, det gör jag väl fortfarande, men teate är ju så mycket. Människor, att mötas, att spela teater eller bättre uttryckt: att ha kul, att berätta och att säga någonting, att beröra och att leva. Det är vad jag står för - att få människor att stanna upp, tänka till - beröra - och att leva. Man tillför ju sig själv i teatern, ger av sig själv så mycket. Man blir så utsatt, känner sitt sköra hjärta och att det verkligen är viktigt. Vilket jag har nämnt förut, så är ju det nära mig vad gäller film också, och att skriva framförallt. Men att göra, vara och lära om teater på ett ställe som Marieborg (som verkligen är jättebra på alla sätt och vis!) gör det så självklart och bekräftande på något vis. Som jag läser Stanislavskijs En skådespelares arbete med sig själv förstår jag mer och mer att teater är och har varit så självklart för mig. Som att inte spela för spelandets skull, jag har alltid varit av åsikten att inte göra något bara för att. Det ska betyda något! Men sen kan man göra något för att man bara kan också, för att man vill och att ha kul, men jag brukar oftast ha ett syfte och ett mål med det jag gör - annars kan det lika gärna vara. Mina drömmar inser jag också kan vara en bra grund för min inbillningsförmåga. De har ju faktiskt varit mig till gagn vad gäller skrivandet ibland, både mina nattliga och de i livet uppnåeliga sådana. Ångest, okej - nej, man ska nog inte behöva må dåligt för att kunna vara sina känslor nära till hands. Men man har ju fått sina ärr och sårskorpor av livet. Livet som skildras av teatern - men ändå, livet har sina ögonblick som inte ens teatern kan mäta sig med.