Forgetmenot

En kall plåtburk i min hand, någon som kommer och pratar med mig. Jag hör vad hon säger, är medveten i det berusade. Jag ville det, ville ha den där sista som jag visste skulle ta mig till kanten. Men inte att jag skulle falla, falla så hårt. Jag försvann ett kort ögonblick, fick svårt att se, men hörde fortfarande snälla ord som fick det att börja rinna. Jag förstod det inte själv, försökte torka bort - men det bara föll, utan att ens känna sorgen. Den kom ikapp mig, ord talade i mitt öra och armar höll om, höll ihop, höll fast. Men jag föll. Plåtburken i min hand, jag ville det, men inte på det sättet. Det är första gången jag tänker att kroppen vet och förstår mer än vad man för tillfället själv tror och tänker.