Forgetmenot

Hur kan något så bra helt plötsligt försvinna från en? Som att man inte förtjänar det som är bra, att man själv är dålig. Varför skulle det annars hända? Är man bara naiv? Kan man inte tro och förvänta sig det man borde kunna av alla människor? Jag vet ju, lärde känna, kom något fint inpå - något bra. Som gjorde gott! Som betydde! Och så helt plötsligt ... Att vilja något så mycket, men hämmas av det - hur ska man våga? Vad är vad, och vem är vem? Faktumet gör ont, men bekräftelsen är värst. När det har hänt förut, och man trots allt inte ger upp. Hur kan kärlek vara fel? Med hjärtat som en enorm plats, och trots många människor - hur kan man ändå känna sig så oersättligt ensam?