Forgetmenot

Vi hade fått en uppgift att gestalta vad teater betyder för en, i alla fall en aspekt av det, för det är ju ganska mycket. Vi fick göra vad och hur vi ville, bara vi hade slutrepliken "Det här är teater för mig". Blev lite ställd ett tag, men insåg att jag vet vad teater är för mig - det var bara att klura ut hur jag ville visa en liten del av det. Att se och bli sedd, var min första tanke. Att bara gå upp framför alla, sätta mig och såsom de tittar på mig, titta tillbaka. Men eftersom teater är så mycket mer för mig, som att ifrågasätta, få människor att stanna upp och tänka till och berätta, men framförallt att beröra. Men också att bara vara, att hitta sig själv - och vara den man är, på såväl scenen som utanför - ja, att leva helt enkelt. Att öppna sig, och våga vara naken. Det är min största utmaning, kanske det som ger mig mest, och den gav jag mig själv idag. Jag hade ångest och nervositet innan, men som S undrade när jag berättade det för honom om det var för rollen eller egen ångest, så uttryckte jag det som att det var för både och. Vilket det också var! Jag hade nog lagt på mig lite väl många koncentrationspunkter, och text till varje. Det vill säga, jag hade formulerat en fråga till varje person i publiken, dvs klassen plus C-E (vår ena lärare), och när sedan tre stycken inte var där sprack det lite eftersom jag hade i alla fall förberett mig att alla skulle vara på plats. Under första delen av uppvärmningen med att hitta sin längd gick jag bara runt och fokuserade på vilka som var i rummet och inte, och upprepa det jag hade valt ut till var och en. Vi gjorde de vanliga hälsningarna, och sedan bestämde vi turordning på allas redovisningar och fick försöka klocka vårt eget hur lång tid det skulle kunna ta. Jag drog i med tio minuter, och blev mobbad för mitt "stora" nummer av C-E därefter, (3-5 minuter var normalt) och fick nummer fem som sista man inne i motionssalen, innan vi skulle byta lokal. När det var min tur var jag inte alls förberedd, men ändå så fokuserad. Jag visste att jag skulle klara det, bara jag höll fokus och koncentration på varje person i taget - för jag hade memorerat in ganska bra vad jag skulle "utsätta" var och en för. Och jag visste varför jag gjorde det! Att det var viktigt, och för en bra sak! Jag gick upp med orden att jag vill inte, och helvete och jag vet inte vad, men satte mig ned framför dem och riktade sedan upp blicken på J som jag hade bestämt skulle bli första person ut, med en lagom bra första grej. Sedan improviserade jag mig fram vilket jag hade jag räknat ut från början, fastän jag hade försökt att se ut vilka som skulle få mer jobbiga ställningstaganden, eller kanske snarare jag med mer jobbiga frågeställningar till dem. Ändå råkade jag ge en sådan till fel person, men jag rättade till det för mig genom att söka med blicken efter den person som istället skulle få dennes så att inte alla andras skulle röras om. Det skulle ha ställt till det för mig, det räckte med att jag missade två personer och att jag tänkte där och då på en frågeställning som var riktad till en person som inte var där. Jag förlorade rösten ett kort ögonblick vid en person, jag vet inte om det hördes, och hörde mig själv omformulera vissa meningar men med samma innebörd. En liten bedrift där, jag som har lite svårt ibland när ord stockar sig i munnen på mig, på vägen från tanken. Jag lyckades dock hålla koncentrationen på ögonkontakten med varje person (de jag hann med, och lyckades fånga), kände vilken fråga som var förnippad med vem - men det gick snabbare än vad jag trodde, och jag blev varm. Jag både såg och hörde mig själv tala och var mycket medveten om det jag gjorde och varför, jag såg vissa flacka med blicken som att de inte ville möta mig, blev varm och kände hjärtat slå av min inlevelse och mötte slutligen upp M som satt rakt framför mig och såg alldeles tagen ut. Där höll det även på att brista för mig, och hon fick min sista mening som också var lite lagom, innan jag förklarade att "Det här är teater för mig". Ångest, ja - men vad skönt! Det bästa var den personliga utmaningen som jag kände, att det var personligt. Jag växte något enormt genom att bara sitta och faktiskt göra det som teater är för mig - att blotta mig själv och spruta ur mig sådant som kommer inifrån med mål och mening, att jag gjorde teater och något för mig själv, och att det gav mig något! Att jag på något sätt fick tillbaka av det jag gav, mycket intressant och tacksamt att se och efteråt höra vissa reaktioner på det man gjort. Jag tror att jag gav, och att man fick känna att man lärde känna mig lite mer idag.

Tror du på kärlek vid andra ögonkastet?
Vet du hur det känns att offra sig för någon annan?
Har du någonsin känt hopplöshet, och velat hoppa?
Har du nån gång blivit sviken av en vän, och fortfarande älskat?
Vet du vad ångest är?
Kan du förlora allt, utan att hämnas på den som tagit?
Kan du säga vad det kostar att bli utnyttjad?
Det värsta du varit med om, skulle du kunna ge det till din värsta fiende?
Vet du hur det känns att inte vilja leva längre?
Kan du förstå konsekvenserna av en våldtäkt?
Kan du slicka den hand som slår?
Har du nånsin skadat den du älskar?
Har du kollat din själ i ögonen och sett den gråta?
Vet du hur det känns att känna ögonblick av förståelse?