Upp på stora scenen
Igår fick vi en guidad tur inne på stadsteatern. Där jag annars alltid brukar se på teater, fick jag nu komma in och se bakom scenen och på. Upp på stora scenen, där jag sett bl.a Björn Kjellman, Helena Bergström och Gustaf Skarsgård och som nu Mikael Perstbrandt sätter sina fötter, fick jag gå över och själv stå och se ut i salongen. Det var ganska märkligt, och mäktigt. Tanken slog mig att kanske jag kan komma att stå där om några år, agerande som Shakespeares Julia, Tjechovs Nina i Måsen eller kanske till och med en Hamlet - eller något som jag själv skrivit för scenen - vem vet. Stort var det, både bildligt och bokstavligt talat. Man fick se delar av scenografin ur Hamlet, med den sluttande scenen och takspegeln, åkte i åtta meter höga hissar (för att kulisser ska få plats som max får byggas åtta meter i höjd), fick gå igenom det massiva kostym förrådet, snickeriet och mask och peruk - avdelningen. Jag rörde vid Kjell Bergkvist upphängda kläder, och fick se peruker av äkta hår värda tio tusen kronor. Det var riktigt intressant, och kul - kanske något man bara gör en gång i livet. Om man inte får jobb där i framtiden då ...
En elevföreställning
Jag åkte in till Karlstad idag med två kompisar för att gå och se en föreställning som andra årets teaterelever på Molkoms folkhögskola har satt upp, Dödskammaren, som de bjöd in oss för att se. Sex personer, fyra tjejer och två killar, står på scenen i nittio minuter fullt koncentrerade i sina roller. Det är en prestation! Tydligen hade det kommit en dramaturg och tillsammans med dem skapat karaktärer som hon sedan skrev ett manus utifrån. När manuset var klart fick dom det, och de började arbeta med det. Det verkar vara en intressant metod. Men lite svårt är det att förstå hur karaktärerna kom fram ur dom när de var ganska utsatta, alla hade de ett mörkt förflutet och hade gjort något hemskt. Det handlade om att de var inne i ett fängelserum, allihopa tillsammans, var en av någon orsak. De var tvingade att välja en person som skulle ta allas skuld, ta straffet att dö - för att de andra skulle komma därifrån. Lite Saw - inspirerat, att välja ut någon som förtjänade mest att dö. Riktigt spännande! Första tjejen som förde anteckningar på alla, visades ha mördat sin man som hade varit otrogen mot henne i två år. En annan tjej som gick klädd i en minimalt kortkort klänning och var påtaglig slampa visades ha varit med om sexuellt utnyttjande av sin pappa, men brydde sig om andra då hon var sjuksköterska åt äldre på ett sjukhus. Jag vet inte om det sades, men min uppfattning var att hon var en riktig prostituerad för att tjäna pengar. Hennes brott var att hon förgiftade de äldre, men för att de ville det. En tredje tjej som var bästa kompis med slampan fick man reda på att hon blivit våldtagen av en av killarna, men hon visste inte själv vad det var hon hade varit med om. Han erkände sig till på slutet att han hade förgripit sig på henne med en flaska. Hon hade dessutom blivit retad i skolan, och bränt inne alla dessa s.k kompisar. Killen som var våldtäktsman, var sadistisk av sig och hade lekt med möss tror jag det var, när han var mindre, och låtit sin orm äta upp dom. Han var dessutom bror till den andra killen, som han hade tagit avstånd ifrån och blivit helt känslokall gentemot. Brodern, den andra killen ifråga, älskade sin brorsa och tycktes ha ett lite udda känsloförhållande till honom. En del av honom dog den dagen när brodern hade vänt sig ifrån honom, den dagen då han hade råkat köra över en kille och förstört hans liv då han han hade hamnat i rullstol. Han hade en flickvän, den fjärde och sista tjejen, som berättade för honom att hon hade varit gravid en gång och gjort abort. Han kallade henne för barnamörderska, och hon röstade på honom i slutet på att det skulle bli han som skulle dö. Hon hade också ett förflutet med en lillebror som hade drunknat, och hon kände igen slampan som en av dom som bodde i hennes föräldrars hus då de hyrde ut rum. Slampan hade tydligen en kväll försökt förföra hennes far. Så vem av dessa dog då? Slampan som av olyckliga omständigheter blev en sådan som förgiftade de äldre, tjejen som dödade sin otrogna man, den våldtagna tjejen som blev mobbad och dödade sina kompisar, barnamörderskan som råkade lämna sin lillebror ensam i badkaret och gjorde abort, våldtäktsmannen som "bara" var en våldtäktsman (han hade inte mördat) eller killen som saknade sin bror och råkade förstöra en annan killes liv? Dadada ... Slampan! Lite otippat, men inte helt. Kändes som att de grundade beslutet på hela hennes stil som förförerska. Jag hade snarare gissat på våldtäktsmannen.
Som en elevföreställning var de jätteduktiga och bra gjort, verkligen. Det var spännande absolut, och de hade intressanta karaktärer som de bemästrade otroligt bra. Men manuset, hm, det fallerade någonstans i att vissa fakta lämnades dithän och andra bara var fakta. Den våldtagna tjejen reagerade knappt på när hon fick reda på vad han hade gjort på henne, och tjejen som gjorde abort gjorde en helomvändning från att verkligen älska honom (han gjorde visserligen slut) till att vilja döda honom i slutet. Skäligt, men inte helt verkligt. Kanske kunde det bero på att manuset var tvunget att skäras ned från två timmar till en och en halv, som läraren från Molkom berättade som vi pratade med efter föreställningen - vad vet jag. Duktigt, verkligen - och jättekul. Men föreställningen som sådan var väl inte i toppklass.
Dido Aeneas
Dido Aeneas är en opera i tre akter av Henry Purcell, vilken bygger på ett epos av Vergilius. Enligt legenden flydde hon till Afrika, Tunisien då hennes bror dödade hennes make för att ta över makten och grundade Karthago. Där blev hon drottning. Aeneas kommer från Troja på väg till Rom, och möter Dido på sin seglats. Hon blir förälskad och kärleken besvaras. Onda häxor spår Dido evig olycka och gör så att Aeneas måste överge henne för sitt rikes skull. Dido blir förkrossad och tar livet av sig. Malena Ernman, som en gång i tiden gick musiklinjen här på Ingesunds folkhögskola, spelade Dido i operan. Jag blev aldrig något stort fan av henne när hon vann melodifestivalen förra året, men att se och höra henne i hennes rätta miljö gjorde min bild av henne givmildare. Hon är en duktig operasångerska, och jag blev helt tagen av själva berättelsen i den femtioåtta minuter långa teveinspelade operapjäsen som vi såg, nu ganska nyss. Hela dagen har gått åt att lyssna på Sven Smedberg, som vi haft i lite olika sammanhang här på skolan, när han pratade om historien och musiken bakom pjäsen. Jag kan inte påstå att jag hade kul, men i efterhand kan jag säga att det var intressant - och känslosamt till på slutet. Aeneas sjunger till henne att han stannar, att han trotsar gudarna som skickar iväg honom. Hon sjunger tillbaka: nej! Att, som jag inte kommer ihåg ordagrant men som jag uppfattade det som, tanken och beslutet redan har slagit honom och det är oåterkalleligt. Att ingen ånger gör det ogjort, att det vore hyckleri att inte gå - så gå! Gör det bara! Man har ju redan gjort det i tanken. Och det enda som finns kvar är död. När det är en människa man älskar - då är det hopplöst. Vi hade övat in en låt med kören, vilket jag inte förstod innebörden i förrän nu när jag sett operan, som vi sjöng upp ett par gånger under dagen. Det var arian som Dido/Malena sjöng när hon svalde tabletter för att att långsamt men säkert falla till golvet.
When I am laid, am laid in earth.
May my wrongs create no trouble, no trouble in thy breast.
Remember me, remember me, but oh, forget my fate.
Remember me, but oh, forget my fate.
1 2 3 Schtunk
Ett stort leende sitter på mina läppar, ögonen tindrar av upphetsning och skrattet ljuder fortfarande inombords. Det var länge sedan jag varit med om så mycket skratt, och det mycket också. Tack vare Schtunk! 1 2 3 Schtunk som är en teatergrupp turnerar nu med Anton Tjechovs klassiker Onkel Vanja, och spelade inne i Arvika ikväll. De håller på med commedia dell'arte och uppträder maskerade som clowner och med nasalt tal. Riktigt underhållandet och bra! Man skrattade som aldrig förr! Riktigt snyggt gjort med sina improvisationer invävt med originalmanuset och de gjorde verkligen det till sitt. Ofrivilliga i publiken blev medspelare till deras upptåg och var återkommande under de tre timmara i salongen. Det var tre korta timmar. Jag ville aldrig därifrån, och man visste inte när det skulle ta slut heller. Det beror på publiken, sade V när vi frågade hur lång föreställningen var. Så sant! Vissa personer i publiken hade ingen hejd på sin skrattsalva. Det var en kärring, som Vanja spelad av Henrik Kokko basunerade ut, på vår rad som skrattade besinningslöst rakt ut. De skrek till oss jämt hela tiden, speciellt när de försökte höra av sufflören Dennis vad deras repliker var som de såklart glömde bort alltmer improvisationerna tog över. Även det gjorde de en rolig grej av, och sufflören fick en större roll än vad den ska ha och blev driven med. Det var nästan så att man trodde att det var uppgjort när det var bra, passade repliker som skulle in, men nej - jag tror det bara var jävligt snyggt gjort. Ibland sjöng de med lämpliga låtar som stämde överrens med manuset, och det blev en lätt melankolisk stämning. Lasse Beischer och Josefine Andersson berättar till och med i föreställningen att de är tillsammans på riktigt och spelade på det. Hon var i sitt esse och han pallade inte mer ett tag, som han sade men kom över ganska snabbt, och ville bara köra texten som de flera gånger påpekade under kvällens gång. Det var nära att det överdrevs till sin spets när de inte kände igen sig i manuset med replikerna de fick av sufflören, men räddningen var snygg. Älskade det! Detta är teater på högsta nivå. Ett måste att se om de kommer till ens närhet någonstans. Den mest sevärda föreställningen och som var värd pengarna av alla teaterbesök vi gjort i Arvika. Schtunk var namnet!
Tack för den här tiden, konstapel Torstensson
Ikväll var sista farvälet till våra karaktärer med
Råttfällan, som vi gjorde officiellt efter applådtacket. Det kändes, faktiskt. Och det var mitt allra bästa. Jag hörde mig själv säga alla mina repliker rätt och med lagom tempo, med känslan för stunden, fast jag var orolig i början. Hela grejen var att vi skulle spela in det, så att vi själva kan se och behålla det. Men självklart är det roligare med publik, så vi valde in en viss skara publik som fick komma och se. De som inte hade sett det innan, och vissa som vi fick välja själva som fick komma och se. Stor publik var det inte tal om när vi hade två kameror i de bakre hörnen av rummet. Efter första akten försvann nästan halva vår publik och jag blev så besviken att jag inte kunde tänka på vad det var jag sade. Ganska respektlöst. Men det värmde att vissa personer fortfarande satt kvar. Speciellt när jag kände att det var min bästa gång, fast det säger jag väl kanske varje nästa gång ... Jag fick lov att improvisera i en scen när jag inte hittade rätt rock som hängde på en överbelastad klädhängare. Men det gjorde det lite mer levande, i alla fall för mig. Men det blev flera improvisations stunder också för andra av oss, en gång hörde jag blev det helt tyst när någon missade att överhuvudtaget komma in på scenen. Varje gång är en annan olik, helt klart. Det är kul, fastän vi har repat som besatta dagarna i ända från måndag till och med idag. Mycket krävande! Och det kändes ett tag nu idag att det fallerar mer för mig än vad det gjort tidigare. Så skönt att äntligen kunna lägga detta bakom sig, även om det är en liten sorg på sitt vis. Men visst har det varit kul, och givande. Min Torstensson har berikat mig, och jag har nog berikat honom/henne (vi gjorde om honom till en henne, men det kändes mer som en androgyn person eftersom jag har känt mig lite maskulin). När jag i början började repetera med Torstensson var jag jävligt förbannat ett tag, och det gjorde sitt på både mig och Torstensson. Torstensson har i sin tur lärt mig att ryta till. Överhuvudtaget har jag lärt mig på sistone att arg på riktigt, det har jag svårt att bli. Men när jag väl blir det, då blir jag riktigt arg. Men konstapel Torstensson:
Tack för den här tiden!
Signalfel
Igår var vi på teater inne i Arvika. Signalfel med och av Hamadi Khemiri, bror till den kanske lite mer kända Jonas Hassen Khemiri. Det var riktigt kul och bra. Jätteduktig, verkligen. Han har skrivit hela monologen själv och varit ensam i sitt regisserande av skådespelet, från det att han började med det som ett examensarbete på stockholms teaterskola. Han använde sig mycket av ljud och olika belysning som verktyg, en naken lampa som hängde i en sladd och led lampor som hängde utmed sidorna av den lilla golvyta han hade att röra sig på. Även en handburen led lampa som han använde sig av för att visa på olika situationer gjorde timmen genialisk. Tyckte dock att det var lite stökigt i början när man ännu inte hade kommit in i hans jargong. Snabbt och mycket tal, och i olika karakärer, men det var kul. Det måste ha varit svårt för den äldre publiken att hänga med i vad han pratade om, exempelvis när han chattade som fyra, fem personer och de med varandra eller om stockholms citys dagdrivare till karaktärer. Väldigt trevlig som person också, som vi fick känna på efteråt då vi fick prata med honom. Driftigt att vara så framgångsrik som han är och att han kom in på teaterhögskolan på första försöket.
Om inte sig själv
Härom dagen när vi hade teaterlektion gjorde vi en övning som gick ut på att vi skulle tänka oss att vi promenerade på en stig inne i en skog. Vi skulle se träden och miljön omkring oss, som om det var svårigheter att gå på marken och så vidare. Därifrån skulle vi komma ut på en stor äng, och jag kunde verkligen känna gräset mellan mina fingrar. På andra sidan fanns ett stort hus berättade L, vår lärare som höll i det, det var en fabrik som vi skulle gå in i. Det var en stor industri där inne, med stora kugghjul och maskiner som snurrade och lät. Som för att utforska stället med sina vrår och farliga miljö gick jag runt där inne, kom upp på taknivå efter att ha gått uppför två vingliga trappor av galler. Höjdrädd som jag är vågade jag inte gå upp den sista biten och vingla mig över. Jag gick ned igen och fick en dörr berättad för mig. Den skulle man sig in igenom, och där var det ett helt annat sorts rum i kontorsmiljö. Man sicksackade sig igenom alla bänkrader och spejade ut över kontorslandskapet, inget vidare intressant. Det var däremot nästa rum bakom nästa tilltänka dörr. Det var ett stort rum med bara kvinnor som satt och målade på tyger, klippte remsor och höll på. För att förstå vad det var de höll på med gick jag fram och följde med blicken deras rörelser, deras måleri. Det jag såg var något abstrakt men ändå väldigt viktigt, konst som skildrade det som hände i resten av byggnaden som att det var ett kommersiellt syfte med fabriken. Ännu en dörr uppenbarade sig i detta rum, och en smal, mörk trappa ledde till en blå dörr tror jag det var om jag kommer ihåg det rätt. När man öppnade och steg in blev vi tillsagda att det var ett rum vi fick bestämma över helt själva om vad det var för sorts rum. Eftersom att det var flera trappor och en vindstrappa kände jag att jag befann mig högst upp av hela den stora byggnaden. I förhållande till teaterkällaren där vi var när vi gjorde övningen, såg jag rummet som den del av teaterkällaren där jag hade förflyttat mig till. Ett fönster som jag inte kunde se ut igenom och gardiner, helt plötsligt fanns det en till person i rummet. Man skulle gå fram, bekräfta denne med en hälsning och man fick prata med denne om det var så. Jag kunde inte avgöra om det var en tjej eller kille jag hade framför mig. Tysta stod vi och granskade varandra, två människor: jag och en androgyn. Man skulle lyssna på vad den här personen sade till en, det allra första som kom upp i tanken, inte anstränga sig. Vi sade ingenting, men vi lade oss ned mitt emot varann. Jag ville och tänkte att det skulle vara en annan person som låg där med mig, men det blev inte så. Denna människa stannade kvar hos mig. Innan vi fick order att resa på oss och i tanken förflytta oss ut i skogen igen, sade denna märkliga varelse av någon anledning att du är vacker. Lite vilsen var övningen snart över, men det var en skön stund och man kom tillbaka med en erfarenhet rikare om vad teater är.
Lite senare på dagen när jag och ett par andra diskuterade lite fick jag en förklaring att det kallas för vägledande hypnos. Och visst, det måste det ha varit - annars skulle det inte ha varit så levande. För det funkade verkligen. Riktigt bra för att öka fantasiförmågan och föreställa sig saker, vilket ju är en självklarhet om man ska hålla på med teater. Ju mer man gör det desto mer kommer man såklart bli bättre på det. Men jag tänker även att det borde vara ett bra sätt att komma i kontakt med sig själv, och få upp saker och ting till ytan. En övning med mer än bara fantasiförmåga, för det tycker jag är ganska ytligt om man jämför med att det faktiskt kommer ur en själv. Personen man träffade på till exempel, vem var det egentligen .. om inte ..? Hade velat haft ännu lite mer tid att kommunicera med denne, och att det hade varit ännu mer koncentrerat. Men å andra sidan var det första gången jag gjorde något liknande. Det skulle vara intressant att höra mer om vad man kan få upp ur sitt inre, och vad man kanske vill säga sig själv.
Känslan av något vackert
Under två veckor har vi haft ett dansprojekt med ingesundslinjen, dvs vi som sysslar med teater och musik. Jag, och många andra var väldigt skeptiska till det i början. Många har dessutom valt bort det för att få andra uppgifter, men vi på teaterettan har haft bra närvaro, även om jag ett par gånger inte kunnat gå upp ur sängen på grund av ångesttunga dagar och nätter. Första veckan hade vi en massa övningar med rörelser, med de två tjejerna som kom från danshögskolan i Stockholm. Nu andra veckan delade vi in oss i grupper och fick hitta på en helt egen dans med valfri musik med hjälp av de verktyg vi fick genom improvisationsövningarna. De var verkligen bra, och jag kan förstå i alla fall för oss i teater att det betyder något. Det har trots allt varit jättekul, man har fått bra kroppskännedom och det har helt klart strömmat känslor. Det har varit en hel jävla berg och dalbana, som vägrade stanna ett tag, om jag får säga det själv.
Temat vi skulle utgå ifrån och ta inspiration ur, var om Maja och Gustaf Fjaestad som var ett konstnärspar här i Värmland på 18 - och 1900 talet. Det finns en massa brev som man kan läsa än idag, och det använde sig en grupp av. En duo som blev till en person fick dansa med en av våra danslärare för att få dansa, vilket var väldigt simpelt men otroligt bra med hjälp av impulser bara. Vi; jag, L, J och A hade problem till i början - det vi visste var att vi ville dansa med tyg. Vi skapade under bara två, tre dagar en idé som gick ut på att gestalta Majas liv från när hon föds till att bli en självständig kvinna tills hon träffar Gustaf, blir kär och insnärjd i kärleken. Lakanen tillsammans med blått ljus symboliserade snö och kyla, vilket Gustaf oftast målade då han blev känd som rimfrostens mästare. Hans tavlor finns att ses på Rackstadsmuséet där vi var och kollade som läxa inför andra veckan. De hade båda ett äktenskap på sidan av när de träffades, och de hade många problem kan man läsa i breven som dom skrev till varandra. Maja fick tidigt höra att han tyckte att hon borde sluta med sitt konstnärsskap för att sköta hem och hushåll istället.
Vi tragglade igenom dansen så att det blev en sex minuter lång show, om och om igen tills den satt tajt med musiken vi hade valt och att det funkade tekniskt rätt med tyger, rörelser, tajming och så vidare. Slutresultatet blev ett riktigt lyckat sådant! Skitkul! Vår dans var den mest dramatiska, med alla delar av innehåll (dramat av hennes liv, att låten hade lugna och snabba partier, tyg som symbol och verktyg och en låt som passade utmärkt till ämnet; Everything med Lifehouse ) och den nog mest känslosamma dansen. Jag fick höra många berömmande ord att jag gjorde en bra prestation som Maja, att det var vackert och att jag hade en fängslande blick som jag skulle behålla sade Anna, den ena dansläraren. Inför och under genrepet var jag, som bekant, mera nervös än inför själva föreställningen. Då satt vi alla som vi skulle, drog igenom in - och utgångar på scenen och fick belysning och för första gången fick vi höra det riktiga bombastiska ljudet på scenen i aulan som vi hade byggt upp. Innan hade vi bara lyssnat från en dator och en mobiltelefon när vi väl fick vår skolas aula att träna i. Vid genrepet fick vi ju se allas danser, och det var nog allt några som fick tårar i ögonen, flera av dem var noga med att säga hur fint det var. Skratt fick vi av en viss E som stod med rumpan bar under en målarrock som han förklarade som att han var varm och bara ville prova. Han gjorde det dock inte under föreställningen, det hade nog dragit till eller bort uppmärksamhet och allvar.
Under vår dans var jag som i extas, hade verkligen sett fram emot och var inte nervös längre - och gick upp med ett ganska tomt men ändå öppet sinne. När jag dansade runt med tygerna och "lekte" med mina danspartners var jag i ett rus som jag varken kunde njuta eller lida av. Jag var verkligen bara där och då. Såg ingenting, tid och rum stannade upp och jag snurrade runt, runt för att hitta publiken - men eftersom vi dansare satt på sidorna kunde jag knappt ursklija åt vilket håll som var det rätta. Såg bara vissa personer i förbifarten mellan de vita lakanen, som jag uppmärksammade som de av oss. När det väl stannade upp och jag blev invirad av lakanen som de gick runt mig med, stannade allt upp. Allt som de här två veckorna har burit med sig, och jag kände att jag för första gången verkligen hade den där blicken som jag var tänkt att ha i slutet när hon Maja stod insnärjd i kärleken. Jag hade den inte, jag kände den. Det gjorde det såklart bara bra och äkta till dansen och den riktiga föreställningen, och det var riktigt förlösande! Redo att falla till golvet, föll jag och det gjorde även mörkret. Det skulle vara kul att se det, för filmat blev det - vill se det vackra som dom andra har sett. Men visst är det en känsla att vara det ...
This is my thing
Vilken lättnad, och vilken kick. Föreställningen gick hur bra som helst, fastän jag glömde bort ett ord som jag fick av H som agerade sufflör. Tappade bort mig helt i en replik, vände på två meningar så att de hamnade i fel ordning - men bra som jag är (skämt åsido) lyckades jag styra det till att bli vad som menades med det, bara med andra ord. Det var fullt ända ut till väggarna i salen vi spelade i, med folk på både stolar och bord som vi hade ställt i ordning - men förvånande nog så var jag mindre nervös då än vid genrepet. Kan vara ett bevis på att det handlar om en vanesak. Genrep = bra. Det var flera som kom fram och sade att det var kul och att man var duktig - men så fick de ju gratis fika också :) Julmust och pepparkakor, som vi firade med också när allt var över, vilket var första gången för i år som jag intog det. När vi hade städat och ställt tillbaks allting på sin plats satte vi oss alla ned och läste direkt igenom andra och sista akten. Minst lika mycket text i den för mig, kanske lite mer skådespelarinsats för mig i slutet på den - och det ska ta en vecka. Stress, stress och åter stress. Men fan vad kul! Och så skönt att det har blivit mig berättigat, och att det inte bara är något fånigt som jag vill tro och bara kan hoppas på. This is my thing! Nu kommer jag somna med ett leende ...
Genrep inför folk
Puh, första föreställningen avklarad - eller snarare genrepet, med publik. Jag kände armarna börja skaka på mig redan under första delen när jag bara satt bakom ett piano och lekte radioröst. En kvinna gick ut och in minst två gånger och gjorde både mig och alla andra irriterade och som H senare sade att hon alltid brukar göra så under tillställningar, utan någon riktig anledning. Glöm att hon får komma tillbaka! Premiären är snart på ingång, om precis en timme. Det kommer förmodligen att bli en lite roligare publik, med lite folk jag personligen känner plus lärare, än nu när det bara kom människor som inte kan komma till ikväll. Det var skönt att det inte var allt för många människor under genrepet, första gången för mig inför folk. Läpparna höll på att fastna och munnen blev torr, snubblade lite på orden (tyckte jag), höll mig lite längre bak på scenen än vad det var tänkt, men annars gick det bra. Väldigt skönt! Det kommer förhoppningsvis bli bättre till nu när det är mörkt, som det ska vara då det slutar med ett mord med bara levande ljus som ljuskälla. Konstapeln behöver få lite mer aggression också, måste känna in hennes bakomliggande motiv och känna mig lite mer som en han, som det var skrivet i orginaltexten. Fortsättning följer ... håll tummarna för att det går bra ...
Elaka ord är ibland hårdare än slag
En värderingsövning man kan använda sig av vid uppvärmning av forumspel är en sådan kallad fyrhörning. Det går ut på att det finns fyra hörn med alternativ, då man ska ta ställning till om vad man tycker. När vi gjorde det med barnen så var en fråga ställd om vad som är värst som en vän kan göra; ljuga, trycka ned eller svika en - den fjärde hörnan var en öppen sådan där man kunde komma med ett eget förslag. I frågan innan om vad som är viktigast mellan att ha kul, ha samma intressen eller kunna vara sig själv höll de flesta barnen med om att de vill ha kul och kunna skratta med varandra. Men när det kom till den andra frågan var de lite mer utspridda, även om majoriteten stod vid hörnan om att ljuga. Själv stod jag i hörnan svek, men kom på redan då att jag nog tycker att det är värre med folk som trycker ned en. Efter denna dag och ha varit med om lite mänskliga relationer på olika håll är jag ännu starkare i min åsikt. Efter ett svek har man knappt kvar den kompisen, och hur vänskapligt är det att svika? Nej, jag tror snarare det är värre när man har sådana man tycker om och som påstår sig tycka om en tillbaka som trycker ned en. Som ständigt trycker ned en och vill att man ska må dåligt. Elaka ord är ibland hårdare än slag. De kanske inte ens är medvetna om det, eller så är de medvetna om det och säger det i alla fall med tron på att de redan sagt att de inte alls säger det för att vara taskig, som att det skulle ursäkta dem. Som att det skulle göra det lättare då? Det är fortfarande samma ord. Samma nedbrytande effekt. Om inte en annan, värre, då de är medvetna om att det de säger låter taskigt. Det är sorgligt att ha sådana vänner, för det är heller inte lätt att bryta med dom och tro att de inte är ens vänner för det. Det sänker bara självförtroendet långsammare, gör en mer medveten om det men ändå inte. Då är det svårt att veta vad man ska göra. Då kan vad som helst hända, allting och ingenting, man gör något som av en ren självbevarelsedrift. Då lär man sig något om sig själv, och förhoppningsvis blir starkare av det än tvärtom.
Osynlig teater
Härom veckan uppkom en livlig diskussion om ämnet teater, osynlig sådan, vilket i sin tur ledde in på Anna Odell (som iscensatte en psykos för att som konstverk visa det så som psykvården är). Osynlig teater i sig tycker jag är en av de bästa metoderna för att skapa teater. Teater för mig är att vara nära livet, jämfört med verkligheten självt där man nästan gör mer teater än i teatervärlden. Man går runt i sin egen bubbla, vågar inte mötas eller prata om svåra saker och gör allmänt mer teater som att gömma sig bakom sig själv. Att göra teater kräver tilllit redan från början, annars kan man lika gärna lägga av - det var i sådana termer som diskussionen löpte. Och det är intressant, nyttigt - att kunna tala om det som i praktiken händer. Osynlig teater är som sagt att spela upp något utan att publiken vet om att det är teater. Det är också ett av de mest effektiva sätten att få människor att stanna upp och tänka till, att låta dem tro på det de ser och beröras av det. Som i fallet om Anna Odell. Många tyckte att det hon gjorde var fel, och andra gillade hennes idé. Jag är en av dem. Jag beundrar hennes mod och styrka. Det heter inte allt för konsten för ingenting. De som säger något annat har inget att säga, anser jag. För då vet dom ingenting. Hon använde sig av sina egna erfarenheter för att dels få folk att stanna till där på bron, dels för att öppna en del av slutenvården för allmänhetens ögon. Hon gjorde det i god tro, hade kontaktat advokat redan från början när hon lade fram projektet för sina lärare på konstfack. Inget brottsligt, men ändå medveten om att konsekvenser blir det. Det är mod. Att kunna offra sig själv för konsten på det sättet, att hon fick domen att betala 50 dagsböter á 50 kronor är en småsak järmfört med det hon utsatte sig själv för "igen" - då hon i stort sett iscensatte en tidigare liknande gång i sitt liv. Hon har själv sagt att man som konstnär inte står över lagen, man är precis lika ansvarig som alla andra - även om man som konstnär tar sig själv friheten att röra sig i gränsen till det tillåtna och förbjudna - men det är ju så det ska vara, så länge man är medveten och kan stå för det man gör. Att sedan jämföra det hon gjort jämfört med något annat brott är bara dumt, det kunde ha varit på riktigt. Det händer på riktigt! Som om det skulle vara brottsligt att vara psykiskt sjuk? Därför så bra att man som i osynlig teater blir uppmärksammad så att man vet att det faktiskt håller, att hjälpen finns och kommer. Det är inte alltid det fungerar, som till exempel en misshandel ute på stan i folkvimmel. Vem stannar egentligen upp, istället för att bli rädd och bara gå förbi? Anna Odell sökte ju upp de personer som stannade och hjälpte henne på bron, vilka sade att de inte alls tog illa vid sig och istället tyckte att det var bra att de nu vet att de har förmågan kunna stanna och hjälpa till. När hon i en intervju fick frågan om hon aldrig var rädd under utförandet, så svarade hon att det var ett stort hinder att ta sig över från att veta att "ska jag göra det är det nu" till att faktiskt göra det. Men när hon väl gjorde det så slutade hon känna efter för att klara av det. Och det är en grej som jag brytt mig med, är teater att tänka/känna i det man gör eller att "skölja" av sig hämningar? Ett tag här kände jag mig tom på allt, till och med mig själv, och jag tog varje dag som den kom med improvisationsövningar och allt vi hade. Men om det riktiga teaterarbetet går ut på genomförandet av agerandet, vad är det då jag vill åt - det innan, bara skriv - textprocessen? Det är en blandning, helt klart. Det svarar jag på likaså som jag tror att någon annan skulle förklara det. Speciellt i osynlig teater kommer man nära det riktiga, och det är ändå riktiga känslor man leker med i teater. För jag vet ändå att jag kan, jag vill, praktisera livet genom teater. Anna Odell sade i samma intervju att det förut var svårt att prata inför folk, men att hon nu efter allt medieuppbåd vuxit in i det. Ja, visst är det svårt att prata om sådant som folk inte vet något om. Det var antagligen något bra för henne personligen eftersom hon nu kan prata om det och veta att hon blivit hörd på det hon vill säga och låta folk få veta. Hon tar ändå upp ett viktigt ämne ur alla aspekter, och det är nödvändigt. Psykvården är något som måste förbättras, och det kan det bara göra om samhället är medveten om det. Tyvärr är det som det låter, slutenvården är för sluten. Vi måste öppna upp för att det ska kunna fungera och att människor ska må bra. Slutenvård hjälper ingenting, det är bara en form av kontroll av människor. Lika mycket som hon inte ångrar sig, lika mycket skulle jag göra det samma som hon.
Annika Östberg, fånge W 189 68 Deasy
Äntligen har jag varit och sett på teater igen! Det var på tiden. Jag kände att jag behövde det. Den har gången var det "bara" en monolog. Jag kom på mig själv tycka att det var långtråkigt, och att det inte var så som jag vill att teater ska vara. Men sedan vet jag ju ändå att jag såg monologen som
Thomas Jankert gjorde, och hur mycket jag gillade den. Monologer kan vara lika bra de, berättar oftast mer direkt till en om det den gör. Kvällens föreställning handlade om Annika Östberg, kvinnan som har suttit 28 år i kaliforniskt fängelse men som nu i år har transporterats till Sverige för att avtjäna de resterande åren på obestämd tid. Vem har inte hört om henne?
Marga Pettersson som spelade upp monologen, hade verkligen gått in i rollen som Annika och hon har haft mycket kontakt med henne. Hon berättade en del efter föreställningen och svarade gärna på frågor som t.ex hur hon blev engagerad av Annikas öde och hur hon mår idag och så vidare ... Det ger nog en större bild av det hela, då allting var Annikas egna ord. Pjäsen var uppbyggd av brevväxlingen med Annika, och Marga gjorde förstås sin bearbetning av allt som Annika fick läsa och godkänna i fängelset med sex vakter som vittnen. Intressant, verkligen. Det var kul att jag även kände igen Marga. Så när jag gick fram efter allting till henne och frågade om hon var från Stockholm och om hon möjligen varit på folkuniversitetet förut, så visade det sig att jag har haft henne när jag gick en teaterkurs där för fyra år sedan. Även hon tyckte sig känna igen mig, även om hon inte kommer ihåg mig. Intressant att se henne in action, till skillnad från då när jag tyckte att hon var väldigt hård. Men nu vet man istället vad som lite driver henne, och vad hon står för. Det som verkligen fick henne att fastna för Annikas historia var att hon hade välformulerade brev, och hade ett bra språk. Annars skulle hon inte orkat, sade hon, trots att hon tog sig tid till att ringa upp mamman som korsförhörde henne i en timme och sedan gav adressen till fängelset.
Egentligen är det en lång och jobbig historia, och jag förstår ångesten bakom - absolut för Annika själv - men också för Marga som ändå tog sig an för att berätta hennes berättelse. Från att vara en liten flicka som under sina första nio år växte upp i Hässelby (som dessutom är mina hemtrakter) till att flytta med sin mamma till Amerika och fick en styvpappa som ogillade henne redan från första början, och som blev orsaken till att hon flydde som trettonåring och försörja sig som strippa och prostituerad. Hon fick ett barn, som dog i en bilolycka som femton år och som var hennes enda sanna - hennes största sorg som hon nog aldrig kom över - något hon begravt. Narkotikahandel, ett dråp som hon avtjänade ett straff för att rädda en dåvarande pojkvän och stöld har hon gått igenom. Men att bli hotad till att erkänna mordet på polismannen (då pojkvännen som faktiskt gjorde det hade tagit livet av sig) som gav henne livstids fängelse, för att inte få dödsstraff och ändå inte vara bitter - bara gav en klarsynt text i sina brev till Marga - är som Marga själv sade: märkvärdigt. Konstigt är det att tänka att Arnold Schwarzenegger som ju är Kaliforniens guvernör, låg bakom till att inte ge henne en bestämd strafflängd med påverkan av polismannens döttrar som en av dem blev polis. Det var en bedrift av Reinfeldt ändå måste jag säga, som åkte ned dit och fick hem henne. Men hur mycket man ska klandra poliser och vad de har för syften att bli poliser (hämnd?) och hur olika personer fungerar kan man diskutera om.
Hemma på scenen eller framför kameran
Egentligen är det konstigt att jag inte känner mig lika hemma här som jag gjorde på Gotland och för film. Teater var ju ändå det som jag drömde om via film. Och det jag fått. Jag vet definitivt, att det är nu som tiden är kommen för det. Tredje året gillt, jag har ju faktiskt sökt och hoppats på positivt svar i tre år, och nu äntligen. Det är jättekonstigt egentligen. Så ödesmättat. Jag hade inte klarat det tidigare, att gå filmlinjen på Fårösund var en betydelsefull nödvändighet.
Vildanden
Vildanden av Henrik Ibsen, den var inte riktigt så jag hade föreställt mig att den skulle vara. Egentligen hade jag nog inte föreställt mig så mycket, men jag trodde att det skulle handla om den lilla Hedvigs själ som levde vilt istället för djuret and. Men så var det, Hedvig hade en vildand - det var hennes käraste ägodel. Den som hon skulle komma att försaka för sin pappas skull, så att han skulle älska henne igen. Men efter att hon hörde honom säga om henne obehörig, såg man utan att se hur hon istället beslutade sig för att ge sig själv den kulan som vilanden skulle få. Det var en tragisk historia, och ganska svår på sitt vis. Det var inte en av de bästa teaterupplevelserna för mig, vi satt alldeles för långt ifrån, i en loge nästan högst upp. Ju närmare man kommer desto mer kan man insupa, och dess mer känner man att man vill närmre och bli ett med det som händer. Denna gång kändes inte alls som det. Istället kunde jag höra precis allt som hände i salen nedanför mig där jag satt; host, harkel, någon som bytte ställning på stolen, knarr från skinnjacka och ännu mer host från olika håll så att jag inte hörde någonting från scenen i varken det ena eller andra örat. Jag försökte så gott jag kunde, jag blundade till och med för att bara koncentrera mig på att lyssna. Men det ledde till att jag nästan somnade, lite tråkigt i början med andra ord. Bra skådespelare lyfter såklart intresset; Josefin Ljungman som den snart 14-åriga Hedvig som avgudade sin pappa, Johan Rabaeus som fotografen Hjalmar Ekdal - fadern, Ingvar Hirdwall som farfarn till Hedvig, Marie Rickardsson som modern Gina, Peter Andersson som Hjalmars ungdomsvän Greger Werle och Sten Ljunggren som fadern till Greger. Även Niklas Falk hade en roll, men honom minns jag bara som pedofil i en av Beck - filmerna, möjligtvis också som den arrogante kyrkoherden i Så som i himmelen. Ingvar hirdwall är alltid skön. Marie Rickardsson är jag inget jättestort fan av. Men Peter Andersson som spelar en sanningsjägare i pjäsen, har jag som min mamma alltid tyckt om. Och det slog mig att Peter Andersson och Marie Rickardsson tidigare spelat med varandra i filmen Noll tolerans, och att hon med Johan Rabaeus var ett par i även Ondskan. Men så är det väl, alla de stora skådespelarna - de beblandar sig väl de alla med varandra gång på gång. Jag har inte sett så mycket med Johan Rabaeus, men efter den här pjäsen har han definitivt vuxit i mina ögon. Otroligt bra spel, rakt igenom. Speciellt i slutet av andra akten då han kommit på att han måste berätta för sin dotter att han älskar henne mest och inte kan leva utan henne, oavsett om hon är hans riktiga eller inte, vilket han inte hinner. Kulan hade redan gått igenom. Och äntligen var det helt tyst. Hela salen satt i en andemäktig tystnad och kunde knappt förmå sig till att applådera när det på så sätt slutade med att ljuset tonade ned scenen i mörker. Mäktigt! Det är synd på något som är så bra, men på grund av omständigheterna är jag besviken.
Teater av tredje (g)raden
Jag gick och lade mig ganska tidigt igår efter att ha varit på teater och sett Den smala vägen. Den var ganska bra, handlade om fru Aina, spelad av Ann-Petrén som hade vait gift med sin man Henry, Johan Ulveson men som nu började tvivla på deras äktenskap då han hade åsikter om att de skulle ärva hennes döde bror. Det visades att han hade en oäkta son som de inte visste fanns. Aina tyckte förstås att sonen hade all rätt till att ärva framför dem till skillnad från mannen. Historien byggde på ett försvunnet testamente, lagen mot moralen. Det slutade i alla fall bra, testementet hittades och paret behövde inte skilja sig. Slutet var bäst då hon kort och gott medgav att enligt lagen är han rättfärdighetens perfekte man, men inte när det handlar om moralen till kvinnor och barn! Gunilla Röör spelade sonen, även Elisabeth Carlsson var med som jag en kort sekund fick ögonkontakt med när de stod och tog emot applåder. Nästan lite läskigt att sitta så nära som vi gjorde, på tredje raden.
Kärlek till kärleken
Föreställningar måste det vara det bästa som visats i svensk teve. 6 veckor, 6 människor, 6 verkligheter. 6 underbara avsnitt, sista igår, ur Markos ögon. Avsnitten har varit lika bra allihopa. Min absoluta favorit måste jag nog säga om Marko, i alla fall. Det som knöt ihop sanningen. Regissören, författaren, som ansåg sig söka efter en renhet, en sanning. Han som ville undersöka om kärleken finns. Som skulle vilja hänge sig till kärleken, men inte vågade. Pjäsen (Venus och Adonis) han skulle skriva om till sitt eget, ursprungligen diktat av Shakespeare, handlade mer och mer om han själv och förvandlades till något väldigt personligt. Som om han själv var Adonis som skulle förföras av Venus, men som till slut dödas och blir övergiven av alla. Marko hade från början inget slut på sin berättelse, den skulle komma fram i takt med att de improviserade sig fram och hans egen utveckling med alla inblandade människor. I detta sista avsnitt fick man till slut ett slut på föreställningen. Vad som dessutom gjorde det här avsnittet så bra, eller överhuvudtaget Marko som person, eller ska jag säga serien, föreställningen? är att det verkligen talar till mig. Marko såg inget hopp i den riktiga dikten. Han ville och hade det som mantra, att det måste finnas ett hopp. Markos sista ord, 6 år efter att hans pjäs haft premiär, var: Kärleken övervinner allt. Och att man måste tro på den, annars kommer den aldrig.
Jag tänker inte gråta. Det här är inte sorg.
Man ska inte frukta döden. Det är bara en bro, en övergång. Vi är redan på andra sidan. Hela tiden rastlöst sökande efter nya dörrar att öppna. För varje ny dörr vi öppnar är det som en reningsakt.
Våra liv är en strävan efter den förvandlingen att befria oss. Och den sista förvandlingen är döden. Först är det kaos och förvirring. Sen när allt fallit på plats kommer förlösningen. På scenen, likväl som i livet och i döden.
Det är den renaste kärleken. Det är en gåva att vi kan känna den.
Ännu en föreställning...
... Ur serien Föreställningar. Ikväll utifrån Tanjas synvinkel. En liten bit av sanningen har man nu, sex veckor kvar och man har hela. Men jag irriterar mig mycket på att allt inte stämmer helt överens med förra, det första avsnittet, det som sågs ur Jacobs ögon. En kyss till exempel. Även om den var mer menad från hans sida än från hennes så kysstes de. Det kan inte glömmas bort. Men visst, varje människas liv kan bara utgå från henne själv. Vår egen sanning finns hos oss alla, även om vi inte vet allt vad andra tycker och tänker om samma sak. Grr, för det. Att man inte kan läsa varandras tankar. Vad allt vore så mycket lättare då, om man visste vad man skulle göra eller säga i varje situation för att det ska passa in i vår gemensamma värld. Tanja, lilla Tanja. Kärleken är grym. Fasar för framtiden då man ska få ta del av Markos uppfattning om tillvaron, om kärleken. Allting kan inte rasa för alla...förhoppningsvis...
Teater på högsta nivå (igen)
Don Juan - Den störste förföraren av alla, spelad av Björn Kjellman. Det var en upplevelse det, han som annars alltid ses som snäll och en aning förbrydd. Men visst kände man igen honom bakom hans karaktär, han är lite speciell, Björn Kjellman. En gång, mitt i pjäsen lät han sin rock falla så att han stod spritt språngande, och det må jag säga var en bättre insats än det som Persbrandt gav i Fröken Julie. Återigen blev det en minnesvärd pjäs (som i Fröken Julie då Ingela Olsson kom av sig med Persbrandt) då Kjellman faktiskt glömde bort ett ord. Sufflören hördes säga Grattis, vilket var ordet. Kjellman kontrade med "En gång till" och hon sade det igen. "Grattis var det jag skulle säga, ja." Väldigt underhållande, man kunde nästan tro att det hörde till pjäsen. Genomgående i hela pjäsen var att en projektor lyste upp och visade inledande text till varje akt som visade tid, plats och vilka som var med i scenen. Historien var intressant med alla sina karaktärer; Don Juan, Stan, Don Juans pappa och dessutom en staty som i mitten började prata och röra på sig. Den sade då att imorgon skulle han komma och hämta honom. Don Juan skulle dö. När han frågade varför sade den att det var han själv som hade kallat honom. Någonstans där emellan och när han hade en konversation med sin pappa om att han skulle göra honom stolt, kom det upp att han inte kunde vara någon annan än den han var. Att han är och kommer förbli en förförare av den största klass. Att känna igen sig själv, med andra ord. När det väl började lida mot sitt slut satt han på statyns axlar på väg mot nya mål, men istället för att fortsätta stannade statyn och släppte av honom. Vilsen och ensam frågade han statyn vem han var. Statyn svarade då "Jag är du." Igenkännande, var det enda ordet han sade innan han dog. Han blev sin egen död.
För/e -hållande/ställning?
Kan ett förhållande ses som en föreställning? Det tolkar i alla fall jag det som utifrån Föreställningar, den nya serien på sju delar som började igårkväll. Mycket skickligt gjort. Dansk produktion (såklart) av Per Fly, som även gjorde Arvet. Älskar konceptet att det visas i de olika karaktärernas perspektiv för varje gång. Till slut har man alltså ett sammanhang, fått en historia om människor med olika relationer till varandra - en bit av livet. För vad är det om inte möten mellan människor och alla sorters känslor? Gillade även starkt den pjäs de repeterar som även den handlar om livet. Dels för att det ger mig rätt i min uppfattning om att teater är det som händer i och mellan oss människor, det som kallas livet. Jacob, det första avsnittets huvudperson, var en man som blev olyckligt kär i Tanja, kvinnan som han spelar mot. Det han hela tiden kände gentemot henne tog han med sig i sin karaktär, vilket nog regissören manipulerade honom till. Inte hela hemligheten bakom skådespeleri, men något är det i varje fall. Hans sista replik sade att uppbrottet av ett förhållande borde vara bakvänt. Istället för att se någon vända sig om och gå ska det sluta med den första anblicken av varandra för att sedan inte ens känna till existensen av den andra. Då är man fri...
Du menar väl att mina vita armar
är en mur.
Men se mig då som en park,
och du är själv en liten bock som skuttar runt.