Vildanden
Vildanden av Henrik Ibsen, den var inte riktigt så jag hade föreställt mig att den skulle vara. Egentligen hade jag nog inte föreställt mig så mycket, men jag trodde att det skulle handla om den lilla Hedvigs själ som levde vilt istället för djuret and. Men så var det, Hedvig hade en vildand - det var hennes käraste ägodel. Den som hon skulle komma att försaka för sin pappas skull, så att han skulle älska henne igen. Men efter att hon hörde honom säga om henne obehörig, såg man utan att se hur hon istället beslutade sig för att ge sig själv den kulan som vilanden skulle få. Det var en tragisk historia, och ganska svår på sitt vis. Det var inte en av de bästa teaterupplevelserna för mig, vi satt alldeles för långt ifrån, i en loge nästan högst upp. Ju närmare man kommer desto mer kan man insupa, och dess mer känner man att man vill närmre och bli ett med det som händer. Denna gång kändes inte alls som det. Istället kunde jag höra precis allt som hände i salen nedanför mig där jag satt; host, harkel, någon som bytte ställning på stolen, knarr från skinnjacka och ännu mer host från olika håll så att jag inte hörde någonting från scenen i varken det ena eller andra örat. Jag försökte så gott jag kunde, jag blundade till och med för att bara koncentrera mig på att lyssna. Men det ledde till att jag nästan somnade, lite tråkigt i början med andra ord. Bra skådespelare lyfter såklart intresset; Josefin Ljungman som den snart 14-åriga Hedvig som avgudade sin pappa, Johan Rabaeus som fotografen Hjalmar Ekdal - fadern, Ingvar Hirdwall som farfarn till Hedvig, Marie Rickardsson som modern Gina, Peter Andersson som Hjalmars ungdomsvän Greger Werle och Sten Ljunggren som fadern till Greger. Även Niklas Falk hade en roll, men honom minns jag bara som pedofil i en av Beck - filmerna, möjligtvis också som den arrogante kyrkoherden i Så som i himmelen. Ingvar hirdwall är alltid skön. Marie Rickardsson är jag inget jättestort fan av. Men Peter Andersson som spelar en sanningsjägare i pjäsen, har jag som min mamma alltid tyckt om. Och det slog mig att Peter Andersson och Marie Rickardsson tidigare spelat med varandra i filmen Noll tolerans, och att hon med Johan Rabaeus var ett par i även Ondskan. Men så är det väl, alla de stora skådespelarna - de beblandar sig väl de alla med varandra gång på gång. Jag har inte sett så mycket med Johan Rabaeus, men efter den här pjäsen har han definitivt vuxit i mina ögon. Otroligt bra spel, rakt igenom. Speciellt i slutet av andra akten då han kommit på att han måste berätta för sin dotter att han älskar henne mest och inte kan leva utan henne, oavsett om hon är hans riktiga eller inte, vilket han inte hinner. Kulan hade redan gått igenom. Och äntligen var det helt tyst. Hela salen satt i en andemäktig tystnad och kunde knappt förmå sig till att applådera när det på så sätt slutade med att ljuset tonade ned scenen i mörker. Mäktigt! Det är synd på något som är så bra, men på grund av omständigheterna är jag besviken.