Känslan av något vackert
Under två veckor har vi haft ett dansprojekt med ingesundslinjen, dvs vi som sysslar med teater och musik. Jag, och många andra var väldigt skeptiska till det i början. Många har dessutom valt bort det för att få andra uppgifter, men vi på teaterettan har haft bra närvaro, även om jag ett par gånger inte kunnat gå upp ur sängen på grund av ångesttunga dagar och nätter. Första veckan hade vi en massa övningar med rörelser, med de två tjejerna som kom från danshögskolan i Stockholm. Nu andra veckan delade vi in oss i grupper och fick hitta på en helt egen dans med valfri musik med hjälp av de verktyg vi fick genom improvisationsövningarna. De var verkligen bra, och jag kan förstå i alla fall för oss i teater att det betyder något. Det har trots allt varit jättekul, man har fått bra kroppskännedom och det har helt klart strömmat känslor. Det har varit en hel jävla berg och dalbana, som vägrade stanna ett tag, om jag får säga det själv.
Temat vi skulle utgå ifrån och ta inspiration ur, var om Maja och Gustaf Fjaestad som var ett konstnärspar här i Värmland på 18 - och 1900 talet. Det finns en massa brev som man kan läsa än idag, och det använde sig en grupp av. En duo som blev till en person fick dansa med en av våra danslärare för att få dansa, vilket var väldigt simpelt men otroligt bra med hjälp av impulser bara. Vi; jag, L, J och A hade problem till i början - det vi visste var att vi ville dansa med tyg. Vi skapade under bara två, tre dagar en idé som gick ut på att gestalta Majas liv från när hon föds till att bli en självständig kvinna tills hon träffar Gustaf, blir kär och insnärjd i kärleken. Lakanen tillsammans med blått ljus symboliserade snö och kyla, vilket Gustaf oftast målade då han blev känd som rimfrostens mästare. Hans tavlor finns att ses på Rackstadsmuséet där vi var och kollade som läxa inför andra veckan. De hade båda ett äktenskap på sidan av när de träffades, och de hade många problem kan man läsa i breven som dom skrev till varandra. Maja fick tidigt höra att han tyckte att hon borde sluta med sitt konstnärsskap för att sköta hem och hushåll istället.
Vi tragglade igenom dansen så att det blev en sex minuter lång show, om och om igen tills den satt tajt med musiken vi hade valt och att det funkade tekniskt rätt med tyger, rörelser, tajming och så vidare. Slutresultatet blev ett riktigt lyckat sådant! Skitkul! Vår dans var den mest dramatiska, med alla delar av innehåll (dramat av hennes liv, att låten hade lugna och snabba partier, tyg som symbol och verktyg och en låt som passade utmärkt till ämnet; Everything med Lifehouse ) och den nog mest känslosamma dansen. Jag fick höra många berömmande ord att jag gjorde en bra prestation som Maja, att det var vackert och att jag hade en fängslande blick som jag skulle behålla sade Anna, den ena dansläraren. Inför och under genrepet var jag, som bekant, mera nervös än inför själva föreställningen. Då satt vi alla som vi skulle, drog igenom in - och utgångar på scenen och fick belysning och för första gången fick vi höra det riktiga bombastiska ljudet på scenen i aulan som vi hade byggt upp. Innan hade vi bara lyssnat från en dator och en mobiltelefon när vi väl fick vår skolas aula att träna i. Vid genrepet fick vi ju se allas danser, och det var nog allt några som fick tårar i ögonen, flera av dem var noga med att säga hur fint det var. Skratt fick vi av en viss E som stod med rumpan bar under en målarrock som han förklarade som att han var varm och bara ville prova. Han gjorde det dock inte under föreställningen, det hade nog dragit till eller bort uppmärksamhet och allvar.
Under vår dans var jag som i extas, hade verkligen sett fram emot och var inte nervös längre - och gick upp med ett ganska tomt men ändå öppet sinne. När jag dansade runt med tygerna och "lekte" med mina danspartners var jag i ett rus som jag varken kunde njuta eller lida av. Jag var verkligen bara där och då. Såg ingenting, tid och rum stannade upp och jag snurrade runt, runt för att hitta publiken - men eftersom vi dansare satt på sidorna kunde jag knappt ursklija åt vilket håll som var det rätta. Såg bara vissa personer i förbifarten mellan de vita lakanen, som jag uppmärksammade som de av oss. När det väl stannade upp och jag blev invirad av lakanen som de gick runt mig med, stannade allt upp. Allt som de här två veckorna har burit med sig, och jag kände att jag för första gången verkligen hade den där blicken som jag var tänkt att ha i slutet när hon Maja stod insnärjd i kärleken. Jag hade den inte, jag kände den. Det gjorde det såklart bara bra och äkta till dansen och den riktiga föreställningen, och det var riktigt förlösande! Redo att falla till golvet, föll jag och det gjorde även mörkret. Det skulle vara kul att se det, för filmat blev det - vill se det vackra som dom andra har sett. Men visst är det en känsla att vara det ...
Temat vi skulle utgå ifrån och ta inspiration ur, var om Maja och Gustaf Fjaestad som var ett konstnärspar här i Värmland på 18 - och 1900 talet. Det finns en massa brev som man kan läsa än idag, och det använde sig en grupp av. En duo som blev till en person fick dansa med en av våra danslärare för att få dansa, vilket var väldigt simpelt men otroligt bra med hjälp av impulser bara. Vi; jag, L, J och A hade problem till i början - det vi visste var att vi ville dansa med tyg. Vi skapade under bara två, tre dagar en idé som gick ut på att gestalta Majas liv från när hon föds till att bli en självständig kvinna tills hon träffar Gustaf, blir kär och insnärjd i kärleken. Lakanen tillsammans med blått ljus symboliserade snö och kyla, vilket Gustaf oftast målade då han blev känd som rimfrostens mästare. Hans tavlor finns att ses på Rackstadsmuséet där vi var och kollade som läxa inför andra veckan. De hade båda ett äktenskap på sidan av när de träffades, och de hade många problem kan man läsa i breven som dom skrev till varandra. Maja fick tidigt höra att han tyckte att hon borde sluta med sitt konstnärsskap för att sköta hem och hushåll istället.
Vi tragglade igenom dansen så att det blev en sex minuter lång show, om och om igen tills den satt tajt med musiken vi hade valt och att det funkade tekniskt rätt med tyger, rörelser, tajming och så vidare. Slutresultatet blev ett riktigt lyckat sådant! Skitkul! Vår dans var den mest dramatiska, med alla delar av innehåll (dramat av hennes liv, att låten hade lugna och snabba partier, tyg som symbol och verktyg och en låt som passade utmärkt till ämnet; Everything med Lifehouse ) och den nog mest känslosamma dansen. Jag fick höra många berömmande ord att jag gjorde en bra prestation som Maja, att det var vackert och att jag hade en fängslande blick som jag skulle behålla sade Anna, den ena dansläraren. Inför och under genrepet var jag, som bekant, mera nervös än inför själva föreställningen. Då satt vi alla som vi skulle, drog igenom in - och utgångar på scenen och fick belysning och för första gången fick vi höra det riktiga bombastiska ljudet på scenen i aulan som vi hade byggt upp. Innan hade vi bara lyssnat från en dator och en mobiltelefon när vi väl fick vår skolas aula att träna i. Vid genrepet fick vi ju se allas danser, och det var nog allt några som fick tårar i ögonen, flera av dem var noga med att säga hur fint det var. Skratt fick vi av en viss E som stod med rumpan bar under en målarrock som han förklarade som att han var varm och bara ville prova. Han gjorde det dock inte under föreställningen, det hade nog dragit till eller bort uppmärksamhet och allvar.
Under vår dans var jag som i extas, hade verkligen sett fram emot och var inte nervös längre - och gick upp med ett ganska tomt men ändå öppet sinne. När jag dansade runt med tygerna och "lekte" med mina danspartners var jag i ett rus som jag varken kunde njuta eller lida av. Jag var verkligen bara där och då. Såg ingenting, tid och rum stannade upp och jag snurrade runt, runt för att hitta publiken - men eftersom vi dansare satt på sidorna kunde jag knappt ursklija åt vilket håll som var det rätta. Såg bara vissa personer i förbifarten mellan de vita lakanen, som jag uppmärksammade som de av oss. När det väl stannade upp och jag blev invirad av lakanen som de gick runt mig med, stannade allt upp. Allt som de här två veckorna har burit med sig, och jag kände att jag för första gången verkligen hade den där blicken som jag var tänkt att ha i slutet när hon Maja stod insnärjd i kärleken. Jag hade den inte, jag kände den. Det gjorde det såklart bara bra och äkta till dansen och den riktiga föreställningen, och det var riktigt förlösande! Redo att falla till golvet, föll jag och det gjorde även mörkret. Det skulle vara kul att se det, för filmat blev det - vill se det vackra som dom andra har sett. Men visst är det en känsla att vara det ...
Kommentarer
Trackback