Forgetmenot

Don Juan - Den störste förföraren av alla, spelad av Björn Kjellman. Det var en upplevelse det, han som annars alltid ses som snäll och en aning förbrydd. Men visst kände man igen honom bakom hans karaktär, han är lite speciell, Björn Kjellman. En gång, mitt i pjäsen lät han sin rock falla så att han stod spritt språngande, och det må jag säga var en bättre insats än det som Persbrandt gav i Fröken Julie. Återigen blev det en minnesvärd pjäs (som i Fröken Julie då Ingela Olsson kom av sig med Persbrandt) då Kjellman faktiskt glömde bort ett ord. Sufflören hördes säga Grattis, vilket var ordet. Kjellman kontrade med "En gång till" och hon sade det igen. "Grattis var det jag skulle säga, ja." Väldigt underhållande, man kunde nästan tro att det hörde till pjäsen. Genomgående i hela pjäsen var att en projektor lyste upp och visade inledande text till varje akt som visade tid, plats och vilka som var med i scenen. Historien var intressant med alla sina karaktärer; Don Juan, Stan, Don Juans pappa och dessutom en staty som i mitten började prata och röra på sig.  Den sade då att imorgon skulle han komma och hämta honom. Don Juan skulle dö. När han frågade varför sade den att det var han själv som hade kallat honom. Någonstans där emellan och när han hade en konversation med sin pappa om att han skulle göra honom stolt, kom det upp att han inte kunde vara någon annan än den han var. Att han är och kommer förbli en förförare av den största klass. Att känna igen sig själv, med andra ord. När det väl började lida mot sitt slut satt han på statyns axlar på väg mot nya mål, men istället för att fortsätta stannade statyn och släppte av honom. Vilsen och ensam frågade han statyn vem han var. Statyn svarade då "Jag är du." Igenkännande, var det enda ordet han sade innan han dog. Han blev sin egen död.